För Fadimes kamp i mål

Nu blir det fullt fokus på hedersförtryck ett par dagar.

I morgon deltar jag i ett seminarium på Fadimedagen i Göteborg. På söndag finns jag med på Fadimegalan i Stockholm. Det blir intressant – och är som alltid mycket angeläget – att i kunniga och engagerade kretsar uppdatera sig i frågorna.

I detta läge skulle jag också säga att diskussionerna blir särskilt spännande. Vi har nått en brytningstid. Det finns alltjämt grupperingar – där hedersförtrycket inte riktigt tas på allvar – som vill blunda, relativisera och bagatellisera. Men det finns också allt starkare krafter som är redo att kavla upp ärmarna och på allvar börja riva hedersstrukturerna. Medvetenheten har i flera kretsar ökat markant.

Att seminariet i morgon, som liksom galan på söndag arrangeras av GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime), fått temat ”Från ord till handling mot hedersvåld” är mitt i prick. Vi har kommit så långt att det, trots motstånd, nu finns reella möjligheter att kraftfullt börja tvinga hedersförtrycket på reträtt. Frågan är hur det konkret ska gå till.

Lång resa till bättre attityd

Det har varit en lång resa. Jag mötte hedersförtrycket i början av 90-talet. Jag bodde då i Tensta. När jag ser tillbaka var det en ljus period i mitt liv. Jag hade ett roligt jobb. Jag hade fantastiska vänner.

Men det fanns en mörk sida. Den var inte dominerande, utan följde med som en otäck skugga. Hedersförtrycket blev en del av min verklighet. Först fattade jag ingenting. Sedan lärde jag mig, med ovärderlig hjälp i vänkretsen, att se och förstå.

Jag träffade utsatta tjejer och kvinnor. Vissa levde i helvetet. För andra handlade det om att hantera en svår del av vardagslivet. Hur jag än vände och vred på det kunde jag inte undvika att bli förbannad. Det gällde livet. Det rörde liv som begränsades och förminskades – och som i de värsta fallen släcktes.

Min slutsats var given. Hedersförtryck är ett avskyvärt fenomen som måste synliggöras och motarbetas. Detta får aldrig accepteras. Där ställde jag mig då. Och där står jag tveklöst kvar idag.

Eftersom jag var politiskt engagerad redan på den tiden tog jag naturligtvis upp frågan till diskussion. Vi var några stycken som verkligen försökte lyfta den på dagordningen. Vi fick viss respons på vissa håll. Men framför allt möttes vi av en brist på engagemang: en ovilja att se och en ovilja att förstå.

Fadimes kamp, några år senare, väckte beundran och respekt. Att hon stod upp för sin kärlek, sin frihet och sin integritet gjorde starka avtryck. Hennes död, efter det vidrigaste av hedersmord, skakade en hel nation. Många fick upp ögonen för något som de tidigare inte hade sett.

Men tyvärr. Trots detta blev frågan under de efterföljande åren riktigt styvmoderligt behandlad. Det fanns en beröringsskräck. Det skapades anledningar och ursäkter för att undvika och ignorera den hårda verkligheten. Hedersförtrycket teoretiserades och ideologiserades till oigenkännlighet.

Länge var situationen riktigt dyster. Men de senaste åren tycker jag att det börjat hända något. I flera politiska läger har ledande företrädare nu börjat ompröva sina positioner. Frågan ges mer uppmärksamhet och tyngd. Det har byggts upp ett arbete på både nationell och lokal nivå som har goda förutsättningar att göra skillnad. Ett definitivt genombrott skulle mycket väl kunna vara på väg.

Så hur går vi då från ord till handling?

Nationella insatser

I den överenskommelse som S, MP, C och L har gjort om regeringsmakten finns flera bra punkter som skulle föra den nationella politiken på området framåt.

De fyra partierna vill se en stramare lagstiftning på området. Planen är att brott med hedersmotiv ska bli en egen brottsrubricering, att det ska införas en särskild straffskärpningsgrund för hedersbrott och att reglerna för utvisning av icke-svenska medborgare som döms för hedersrelaterade brott och hatbrott ska skärpas. Detta är rimliga och nyttiga steg åt rätt håll.

Det bör konstateras att det rör sig om förbättringar av en lagstiftning mot hedersbrott som redan är relativt stark. Ett grundproblem är snarare att existerande lagstiftning under många år har använts alldeles för lite. Här krävs nu ett offensivt omtag. Det finns en betydande utvecklingspotential i att utnyttja de legala möjligheter som faktiskt redan är på plats.

I övrigt innehåller överenskommelsen intentioner om att höja kompetensen hos olika samhällsaktörer, intensifiera insatserna i skolan, utöka mandatet att utan föräldrars samtycke stötta utsatta ungdomar, stärka verktygen mot tvångsgifte och könsstympning utomlands samt inrätta mer effektiva spärrar för att förhindra att offentliga medel går till organisationer som sanktionerar hedersförtryck.

Sammantaget är detta, givet att intentionerna fullföljs och understöds med tillräckliga resurser, en riktigt skaplig nationell dagordning. Det finns definitivt öppningar för att konkret göra positiv skillnad.

Lokala insatser

I den lokala politiken har vi i Göteborg – som vid det här laget nog är ett ganska positivt exempel i den nationella kontexten – byggt upp ett allt starkare arbete mot hedersförtryck.

En handlingsplan håller på att tas fram. Efter en lite skakig process – där vissa aktörer inom staden försökte dra processen åt ett mycket olyckligt relativiseringshåll – ska det förhoppningsvis gå att säkra ett bra och gediget slutresultat.

Det har precis – i samarbete med Stockholm och Malmö – gjorts en mycket informativ kartläggning av hedersförtryckets omfattning och karaktär.

Det har skapats en central funktion som samordnare mot hedersförtryck. Social resursförvaltning, där samordnaren är placerad, anordnar utbildningar för stadens personal och ger ett omfattande stöd till de ideella krafter som verkar för att skydda individer och förändra attityder.

Från S-håll menar vi att förstärkningen mycket handfast måste drivas vidare:

– Vi vill inrätta ett centralt resursteam mot hedersförtryck. Det ska kunna göra konkreta, operativa insatser där det behövs samt vara ett stöd för socialtjänst, skolor och andra verksamheter.

– Vi vill utvidga samordningsfunktionen med hjälp av ytterligare resurser. Att ha en fast punkt dit stadens olika verksamheter kan vända sig har visat sig vara värdefullt.

– Vi vill strama upp reglerna för föreningsbidrag. Föreningar som kommer i kontakt med hedersförtryck ska ta avstånd och inleda en dialog med samordnaren om hur problemen ska hanteras.

Tyvärr har vi ännu inte lyckats få genomslag för dessa förslag. Särskilt illa är det att uppstramningen av föreningsbidragen har ifrågasatts och försenats av V, M, MP, L och KD. Endast Demokraterna har så långt ställt sig bakom denna, i mitt tycke självskrivna, åtgärd.

Sammantaget vill jag bestämt försöka vara optimist. Kampen mot hedersförtryck – Pelas, Fadimes och väldigt många andras kamp – har nu kommit så långt att det finns realistiska möjligheter att på allvar pressa tillbaka detta avskyvärda fenomen. De möjligheterna får vi för allt i världen inte försumma.

Det är nog nu. Hedersstrukturerna har alltför länge fått för stort spelrum. Det är hög tid att gå från ord till handling: att se till att Fadimes kamp får fullt genomslag i hela samhället. Hedersförtrycket måste bort.

Inte ett öre till extremister

I tisdags försökte jag i en summerande debattartikel staka ut en rimlig väg framåt i arbetet mot våldsbejakande extremism.

I snabbväxande miljöer har extremisterna, av alla olika slag, blivit alldeles för många. Detta har, vid sidan av bl a ökad kriminalitet och minskad trygghet, gett en oacceptabelt hög terrorrisk. Så här stort spelrum får extremismen inte ha.

För att pressa tillbaka extremistmiljöerna är det nu nödvändigt att styra upp lagstiftningen, demokratisäkra skolan, ta tag i individen, stärka polisen/Säpo och vägra stöd till icke-demokrater. Det är dags för en demokratisk motoffensiv!

Som en liten pusselbit i vad som behöver bli en omfattande och skarp leverans på både nationell och lokal nivå tar jag nu – i ett praktiskt exempel på en av alla de saker som måste göras – nya tag i frågan om att styra upp föreningsstödet i Göteborg.

I nuvarande system för föreningsstöd har icke-demokratiska extremister lyckats tillskansa sig resurser. Så går det inte att ha det. Den absoluta majoriteten av föreningarna gör ett fantastiskt jobb. Men det finns också rötägg. Att vägra resurser till extremister är både nödvändigt och givet.

Därför lade vi i våras, inom ramen för en översyn av föreningsbidragen, ett skarpt S-förslag. Vi vill se nya kriterier för föreningsbidrag som – utöver förtydliganden om demokrati, likabehandling och icke-diskriminering – ska klargöra att föreningar som kommer i kontakt med extremism eller hedersförtryck tydligt ska ta avstånd samt hantera problemen i dialog med stadens samordnare på respektive område.

Detta är egentligen ingen stor sak. För de allra flesta föreningar skulle justeringen inte göra någon skillnad. Men med en sådan klarhet och hanteringsstruktur det skulle bli lättare att förhindra att medel går till icke-demokratiska krafter.

Förslaget borde inte ha varit det minsta kontroversiellt. Ändå blockerades det. Medan Wannholt, Demokraterna, markerade aktivt stöd valde övriga partier – V, M, MP, L och KD – att gemensamt lägga saken på is genom att med högst tvetydiga signaler skicka iväg ärendet på en oplanerad remissrunda till långt bortom valet.

Att V och MP inte ville ha något starkare regelverk – med sin benägenhet att se mellan fingrarna på detta område – var uppenbart. M+L+KD lyckades å sin sida fördunkla intentionerna, i ett virrigt debattinlägg, genom att bl a säga sig vara ”…frågande till att alla föreningar måste ta avstånd från diskriminering, kränkningar och våld”.

Från det blockerande gänget hävdades det att remissrundan skulle gå snabbt och att nya regler skulle vara på plats på andra sidan årsskiftet. Detta har – föga förvånande – inte skett. Någon sådan tidtabell var aldrig realistisk. Processen kommer att ta mycket längre tid än så.

Remissvaren – som på det stora hela taget är relativt spretiga – ska nu under ett par månaders tid behandlas av stadsledningskontoret. Ett konkret beslutsunderlag om föreningsstödet är sedan att vänta någonstans under våren.

Vad jag hoppas på – och förväntar mig – är att det i denna runda ska gå att skapa en gedigen majoritet bakom det tidigare S-förslaget. Vid sidan av Demokraterna – som av allt att döma fortsatt är med på tåget – borde åtminstone de borgerliga partierna kunna ansluta sig. Det är hög tid för dem att lämna alla de tvetydiga signalerna bakom sig och i stället ta ett seriöst ansvar i denna mycket viktiga fråga.

I översynen av föreningsbidragen har det även inkluderats andra frågor. En sådan är huruvida religiösa organisationer ska kunna få stöd för icke-religiösa aktiviteter. Den frågan har – trots att vissa aktörer försökt göra en sammanblandning i debatten – över huvud taget ingenting med de tuffare tagen mot extremism och hedersförtryck att göra.

För vår del är menar vi – vilket vi också klargjort på flera sätt – att lösningen i denna parallella frågeställning är att säkerställa en balanserad praxis. För religiösa aktiviteter ska något stöd inte komma på fråga. Det är givet. Men för icke-religiösa aktiviteter ska även religiösa organisationer ha rätt till stöd.

Det återstår att se hur saker och ting utvecklar sig under våren. Min ingång är glasklar. Det måste finnas välfungerande spärrar mot extremism, och därmed anti-demokrati, i alla offentliga stödsystem. Det gäller på såväl nationell som lokal nivå. För att komma dit är det nu många aktörer – inklusive Göteborgs Stad – som har en ordentlig hemläxa att göra.

”The seemingly impossible is possible”

Hans Rosling, den karismatiske professorn, var en av de mest framstående tänkarna som Sverige lyckats uppamma. Han gick bort på tok för ung för något år sedan. Jag var, och är, ett fan.

Därför gladde det mig lite extra när den ledande journalisten Nicholas Kristof igår slog till med en starkt Rosling-inspirerad krönika i New York Times.

Kristof konstaterar att det självfallet finns en lång rad utmaningar och problem i världen, men att 2018 trots det var det mest positiva året någonsin. Människor lever på det stora hela taget både längre och bättre än de någonsin gjort.

Statistiken talar ett tydligt språk. “Never before has such a large portion of humanity been literate, enjoyed a middle-class cushion, lived such long lives, had access to family planning or been confident that their children would survive.”

Markeringen är högst angelägen. Särskilt i tider när pessimismen breder ut sig – och hyllas av andra eminenta tänkare – är det viktigt att bita sig fast i rimliga nyanser och perspektiv.

Visst. Det är nyttigt med en lagom dos av problemorienterad pessimism. Men om man inte samtidigt balanserar det med en minst lika stor dos av lösningsorienterad optimism blir man lätt paralyserad. Alltför mycket pessimism har en tendens att både förblinda och förslappa.

Rosling använde ett ledord som jag fäste mig vid: ”The seemingly impossible is possible. We can have a good world”. Det synbart omöjliga är faktiskt möjligt. Detta är ett mycket bra verktyg för att se på samhället och världen. Han motståndare försökte stämpla honom som omotiverat positiv optimist. Men egentligen var han bara en mycket noggrann realist.

Vad han framför allt satte fingret på är att vi ofta, genom pessimismens filter, tror att det går sämre än det faktiskt gör. I många frågor – utifrån både det lilla och det globala perspektivet – får vi för oss att utvecklingen är mer negativ än den verkligen är. Vi väljer fördomar före fakta.

Som Rosling också uttryckte det – vilket Kristof lyfter fram: “Everyone seems to get the world devastatingly wrong … Every group of people I ask thinks the world is more frightening, more violent and more hopeless – in short, more dramatic – than it really is.”

De kanske största sakerna som hänt i världen under de senaste decennierna är att fattigdomen sjunkit, att sjukdomarna minskat och att livskvaliteten höjts markant för massor av människor. Men det är trender som vi alltför ofta väljer att inte riktigt ta in. Vi ser minus snarare än plus.

Det går med fog att säga att vi lever i en turbulent tid. Auktoritära halvdemokratier breder ut sig i östra Europa. Syrienkriget verkar aldrig ta slut. Det sitter en dåre – eller vad man nu ska kalla honom – i Vita Huset. Med den bilden är det lätt att misströsta. Vart är världen egentligen på väg?

Men i precis den situationen blir Rosling mer relevant än någonsin. Historien visar trots allt att många processer i det långa loppet får ett gott slut. Ibland går det åt skogen. Men oftast går det bra.

Vid flera tillfällen på sistone har jag studsat tillbaka till Roslings ord: ”The seemingly impossible is possible”.

Det gäller den snabba – om än, naturligtvis, något skakiga – förbättringen i relationerna mellan Nord- och Sydkorea. Plötsligt står de svurna fienderna och kramas.

Det gäller de framsteg som kvinnokampen – som har långt kvar och som männen måste gå ’all in’ i – trots allt för med sig. DN pekar i en ledare idag på tre viktiga ljusglimtar: På Irland införs fri abort. I Indien genomförs kraftfulla protester mot att kvinnor utestängs. Och i Iran får moralpoliser som ger sig på kvinnor numera rejäla mothugg.

Det gäller elektrifieringen av fordonssektorn. Denna utveckling – som är en central pusselbit i hanteringen av klimatutmaningen – går nu snabbare än någon riktigt kunnat tro. I våras var jag, för att ta ett av många exempel, med och lanserade världens första el-lastbil här i Göteborg.

Det finns goda skäl att bekymra sig för en hel del av det som nu sker i världen. Men det finns också goda skäl att se framtiden an med tillförsikt. Motgång kan vändas till framgång. Bakslag kan bädda för genombrott. Problem kan lösas. Detta är viktigt att hela tiden ha med sig. Det synbart omöjliga är faktiskt möjligt.

Smutskastning i stället för välgörenhet

Såhär i juletid är det många som skänker pengar till välgörenhet. Nu finns möjlighet att i stället låta dina extra slantar gå till att driva en helt osaklig rättsprocess mot mig.

Ja, det kan verka helt absurt – men är faktiskt en realitet. I en insamlingsfilm vädjar MMRK-medlemmarna Doubakil och Abdullahi, med side-kicks, om finansiering av den stämning som de lämnat in mot mig och som någon gång under våren ska behandlas i rätten.

Abdullahi och Doubakil anklagar mig alltså, utan något som helst stöd från polis eller åklagare, för förtal utifrån vad jag skrivit på min blogg. Mitt motiv, hävdar de, skulle ha varit att ”kränka målsägandena på grund av deras trosbekännelse”.

Kontexten är att förvaltningar inom Göteborgs Stad vid tre tillfällen sagt nej till att stödja arrangemang som ensidigt skulle ha dominerats av MMRK-representanter. Social resursförvaltning konstaterar, exempelvis, i en del av sin motivering att staden inte ska ”samarbeta med verksamheter som vi inte kan vara säkra på ställer sig bakom demokrati och mänskliga rättigheter”. Det har rört sig om samtal efter visningar av filmen ”Burka Songs 2.0”, vilken i sig inte är något problem, samt om en heldag på temat ”antirasistisk hiv-prevention”.

MMRK-medlemmarnas anklagelser är fullständigt orimliga. Deras argumentation är oklar och tunn. Det jag skrivit är att de är extrema röster som bjudit in och försvarat terrorister. Jag har också noterat att MMRK:s påstådda försvar av rättigheter regelbundet går över i ett aktivt försvar av terrorister och deras agerande. Mot den bakgrunden har jag uttalat mitt stöd till förvaltningarnas beslut.

Mina beskrivningar – som gjordes för att klargöra min hållning i en offentlig kommunalpolitisk debatt – är väl belagda med källor och referenser. Här finns en sammanställning. Jag har också fått en mycket stark uppbackning för mina ställningstaganden. Ett flertal personer med utmärkta kunskaper på området, bland andra Magnus Sandelin och Magnus Ranstorp, har konstaterat att jag är helt rätt ute. Ledande ledarredaktioner – som DN, GP och Sydsvenskan – har dragit samma slutsats.

Men icke desto mindre rullar processen på. Vem som helst kan driva en helt egenkonstruerad civilrättslig process av det slaget. Den risk de tar är att de kan tvingas stå för höga rättegångskostnader. Därav den påtagliga ivern hos MMRK-medlemmarna att försöka få andra att bidra.

Jag har från dag ett i denna historia varit noga med att vara transparent. Det är viktigt att visa en bredare publik hur en rörelse som MMRK faktiskt jobbar. Deras smutsiga metoder behöver synliggöras. Därför tycker jag att det är relevant att även peka på den, minst sagt märkliga, insamlingsfilmen.

Det här med att attackera meningsmotståndare är inte helt ovanligt i deras kretsar. Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) har skrivit en viktig rapport i ämnet. Taktiken går som regel ut på att gravt felaktigt stämpla någon som ”rasist”, ”islamofob” eller något liknande samt att sedan gå vidare med andra former av press och påtryckningar. Syftet är tydligt: att tvinga till tystnad.

Jag har inga svårigheter att stå emot. Problemet är att det finns personer i andra positioner som inte har realistiska möjligheter att göra det. MSB lyfter problemet med att t ex tjänstepersoner, inför hot om den här typen av svartmålning, ibland väljer att avstå från att framföra viktig och helt korrekt kritik.

Till saken hör – och detta har möjligen något med insamlingsfilmen att göra – att Abdullahis och Doubakils sätt att förhålla sig till terrorister verkligen inte åldrats med värdighet. De har helt enkelt varit fruktansvärt fel ute.

De ägnade ett tag en hel del debattutrymme åt att driva tesen att återvändande IS-terrorister, som de skapat olika förskönande omskrivningar för, nog inte skulle ses som någon risk i det svenska samhället. Den tesen, som aldrig var det minsta trovärdig, har med facit i hand smulats sönder. Nu finns det knappast någon seriös bedömare – vilket flera medier rapporterat om – som inte ser att det i gruppen av återvändande IS-terrorister finns en allvarlig samhällsrisk.

MMRK ägnade ett tag också stor energi åt att försvara terroristen Munir Awad – som i dagarna friges efter att ha avtjänat ett långt fängelsestraff för att ha deltagit i planeringen av ett bestialiskt attentat mot Jyllands-Posten. Innan fängelsetiden – men efter det att han tillfälligt gripits på terrorrelaterade misstankar på resor till Somalia och Pakistan – bjöd MMRK in Awad, vid sidan av bl a den terrordömde imamen Ali Berzengi, till ett seminarium samt publicerade, ihop med terroristtillvända Cage UK, en vitbok där han framställdes i positiv dager.

Så visst. Man kan skänka pengar till en helt osaklig rättsprocess mot mig. Men samtidigt: Om man har pengar över finns det väldigt många väldigt mycket bättre sätt att använda dem.

Året då bostadsbyggandet tog fart

Det har varit ett urstarkt år på byggfronten. Medan det funnits tecken till avmattning i andra större städer har Göteborg gått åt rakt motsatt håll.

Visst: det var mycket igång även sedan tidigare. Men när vi i framtiden blickar tillbaka kommer nog 2018 framstå som året då bostadsbyggandet verkligen tog fart.

Byggstarterna – som redan 2017 var många och stora – har under året stått som spön i backen. Jag har för egen del haft förmånen att delta i några i raden av alla första spadtag: bostadsområdet Sisjödal, Egnahemsbolagets nya bostadsrätter i Övre Lövgärdet, Västlänken, kvarteret Makrillen i Gamlestaden och kvarteret Elisedal i Krokslätt.

Allt detta summerar till en rekordhög nyproduktion. Enligt siffror för 3:e kvartalet från Fastighetskontoret finns det för närvarande över 7700 bostäder i pågående produktion. Det är mer än 3500 fler än för ett drygt år sedan. I ett läge där det redan byggdes mer än på 40 år har byggtakten alltså skruvats upp ytterligare några snäpp.

181122 Nyproduktion

Lyftet är inte bara en styrkedemonstration. Det är också en strategiskt avgörande förflyttning. I och med detta har vi kommit upp till de nivåer där Göteborg behöver ligga över åtminstone de kommande 10 åren. Ska det gå att på allvar få bukt med trångboddhet och hemlöshet är det bl a den här typen av byggtakt som måste till.

Jag har ett bra tag pratat om den socialdemokratiska målbilden om 60 000 nya bostäder, varav minst 30 000 hyresrätter med rimliga hyror, fram t o m 2028. Det är ett djärvt men fullt realistiskt mål. Det mesta av detta finns redan i plan. Vad det framöver handlar om är snarast att leverera med rätt ambition och tidtabell.

Och det byggs inte bara mycket. Det byggs smart. Vi har drivit stadsutvecklingen till att tydligare handla om att minska klyftor, bryta segregation och väva ihop stan.

En avgörande nyckel i detta är ett omfattande och blandat bostadsbyggande även i ytterstaden. Tittar man på de senaste årens byggstarter och planeringssituationen i allmänhet ser man att just den prioriteringen alltmer är på väg att realiseras. Med allmännyttiga Framtidenkoncernen i en drivande roll byggs och planeras det för en allt bättre mix av hyresrätter, bostadsrätter, småhus och villor.

Gårdsten, Selma Stad och Gamlestaden är goda exempel på att det offensiva och blandade byggandet redan är ett faktum. Från socialdemokratiskt håll kommer vi framöver vara ytterst måna om det långsiktiga stadsbyggnadslyft som börjat planeras för Biskopsgården, Angered och Frölunda/Tynnered. Där ser exempelvis idéerna kring den nya ”Biskopsstaden” riktigt spännande ut.

På senare tid har jag hört Alliansen-politiker tala om att de ska sätta fart på bostadsbyggandet. För det lövtunna Alliansen-styre som tillträder vid nyår framställs detta som ett slags huvudleverans.

Det är naturligtvis bra att de lyfter frågan. Men det de säger sig vilja åstadkomma är helt uppenbart redan gjort. Byggboomen pågår redan för fullt!

Välkomnande med mersmak

Så här i jul- och nyårstider är det dags att sammanfatta det år som gått. En av de roligaste summeringarna rör besöksnäringen i Göteborg.

Där har vi inte bara lyckats stapla ännu ett bra år på alla de tidigare rekordåren. Näringen har haft en stabilt positiv utveckling över åtminstone två decennier. Där kan man nog dessutom hävda att 2018 varit ett alldeles särskilt bra år.

Anledningen är att vi har tagit strategiska steg framåt som kommer att få betydelse för många år framöver. Näringen har inte bara presterat utmärkt för dagen och stunden. Vi har också startat och förstärkt processer som helt klart kommer att göra skillnad.

För det första kunde vi i våras – efter gediget förarbete – landa hem det nya programmet för besöksnäringen.

Detta blir ett offensivt verktyg för att göra bra ännu bättre. Målbilden är precis så djärv som den ska vara: fram till 2030 ska turismen till destinationen Göteborg fördubblas. Detta skulle, för perioden 2015–2030, innebära att gästnätterna ökar från 4,5 till 9 miljoner samt att 8 500 nya helårstjänster tillkommer.

Besöksnäringen i Göteborgsregionen sysselsätter idag en bra bit över 17 000 personer. En stor del av dessa jobb är ingångsjobb – det första steget in i arbetslivet. De jobben är särskilt viktiga på arbetsmarknaden. Att realisera målbilden och addera de där 8 500 jobben skulle få stor betydelse. Göteborg skulle bli mycket rikare.

Så nu är det bara att gå ”all in” i leveransen. I genomförandet av programmet behöver det tas ett betydligt starkare grepp om frågor kring stadsutveckling, hotellkapacitet, besöksinfrastruktur samt planerings- och finansieringsstrukturer för de största eventen. Vi har ett utmärkt läge att höja ribban och öka tempot.

För det andra upplever jag att 2018 blivit ett genombrottsår i arbetet med att göra Göteborg till en året runt-destination.

Sommarsäsongen blir bara längre – med välbelagda hotell nästan varje dag. Koncept som ”Höststaden” och ”Julstaden” flyger allt bättre. Succén med ”Halloween” följs nu av en jättesatsning på ”Julen på Liseberg”. Svenska Mässan, som snart ska bygga ännu ett torn, drar mer och mer folk för både ”business” och ”pleasure”. Och i bakgrunden börjar plan- och byggmaskineriet komma igång för Lisebergs jubileumssatsning.

Året runt-agendan kommer att behöva drivas ett bra tag framöver. Men nu rör vi oss definitivt i rätt riktning.

För det tredje tycker jag att vi håller på att hitta en allt vettigare balans i hållbarhetsfrågorna.

Å ena sidan är det glasklart att Göteborg ska främja aktiva kontakter med hela världen. Alla ska vara hjärtligt välkomna hit. Inga dörrar ska stängas. Inställningen till den som kommer långväga ifrån, t ex från Kina eller USA, ska vara densamma som till de kortväga besökarna.

Göteborg har i århundraden vunnit massor på att vara öppet för världen. Det ska vi fortsätta med.

Å andra sidan måste hela destinationsutvecklingen genomsyras av ett starkt hållbarhetsperspektiv. Så är redan fallet. Det är ingen slump att Göteborg tre år i rad har rankats som bäst i världen på hållbarhet enligt Global Destination Sustainability Index.

Flygets klimatbelastning är en utmaning. Men med de starka besöksvärden som flyget ger är den klokaste lösningen att tillvarata dess möjligheter, via bl a fler direktlinjer till/från Göteborg, och samtidigt driva på den gröna omställningen i flygsektorn. Där görs nu allt större framsteg med biobränslen, elektrifiering, effektiviseringar och mycket annat.

2018 blev alltså inte bara ett bra år. Detta blev dessutom ett år som tydligt banar väg för många rekordår framöver. Det är verkligen inte illa!

 

Satsa friskt på sänkta sjuktal

Vi går, av allt att döma, mot friskare tider. Efter att sjukfrånvaron i Göteborgs Stad ökat under några år finns det nu tecken på att den till sist är på väg att minska. Det är riktigt goda nyheter.

För augusti var sjukfrånvaron i stadens förvaltningar klart lägre i år än förra året. Tittar man på en prognos för helåret för förvaltningarna är det inte omöjligt att 2018 blir ett bättre år än 2017. Det skulle i så fall vara första gången sedan 2010 som sjukfrånvaron ett år blir lägre än föregående års. Till detta ska läggas att trenden på bolagssidan sedan tidigare är lovande med minskningar i några bolag.

Det finns säkert makrotrender som påverkar utvecklingen. Men mycket talar också för att det som nu sker åtminstone delvis är ett resultat av ett starkare arbetsmiljöarbete.

Under mandatperioden har vi mycket aktivt trappat upp insatserna på arbetsmiljöområdet.

Vi har slopat delade turer, infört rätt till heltid (med deltid som frivillig möjlighet), introducerat gratis arbetskläder i fler yrkeskategorier, börjat minska heltidsmåttet för nattarbete, tagit fram offensiva arbetsmiljöplaner, gjort specialinsatser för att förbättra socialsekreterarnas arbetssituation samt pressat ner andelen timanställda till rekordlåga nivåer.

Vi har, inom ramen för en storsatsning på ett hållbart arbetsliv, bl a skapat upplägg för att låta äldre medarbetare gå över från ordinarie arbetsuppgifter till ett fokus på att handleda nyanställda. Det ger en väldigt nyttig kunskapsöverföring och bättre möjligheter att orka ända fram till pensioneringen.

Vi har jobbat med avlastning. Genom fler extratjänster, assisterande tjänster och serviceassistenter får välfärdsproffsen chansen att fokusera på sin profession – inte på belastande kringsysslor.

Därmed har det börjat hända något precis där det måste hända något. Den självklara prioriteringen i det läget vore givetvis att aktivt och systematiskt driva uppgraderingen av arbetsmiljöarbetet vidare. Sjuktalen måste aktivt pressas ner. Alla vinner på friskare arbetsplatser. Det är den givna vägen att gå.

Tyvärr tycks Alliansen inte riktigt hålla med. När de nu tar över i ett väldigt tunt och svagt styre av staden verkar de vilja göra arbetsmiljöarbetet till ett slags icke-prioritet. Deras budget för 2019 är i detta avseende dyster läsning.

De vill avskaffa den starka anställningstrygghet som staden haft under lång tid. Otrygga medarbetare, som behöver oroa sig för sin anställning och inkomst, riskerar i högre grad att bli sjuka – vilket drabbar både individen och välfärden. Vidare vill Alliansen bl a stoppa påbörjade arbetsmiljöreformer för ett hållbart arbetsliv, betalda arbetskläder och minskat heltidsmått för nattarbete.

Detta är inte alls några bra signaler. Jag hoppas naturligtvis att de positiva tendenserna – särskilt på basis av allt som redan gjorts – ska kunna säkras och förstärkas. Men det är högst tveksamt om ett ointresserat och skakigt Alliansstyre över huvud taget kommer att kunna vara till någon hjälp. Detta är uppenbarligen inte deras grej.

Låt inte makten förblinda

Igår blev det ännu en turbulent dag i Göteborgspolitiken. Denna gång var det Alliansen som kallade till presskonferens.

Budskapet var nu att Alliansen och vänstergänget (V, MP och Fi) har gjort upp om hur de gemensamt vill att Göteborg ska styras.

Vänstergänget lovar att släppa igenom Alliansens budget. Från att i juni ha röstat ja till S-budgeten, som alltså redan är antagen, vänder de 180 grader. Det är halsbrytande. Allt det som särskilt V i somras tyckte var förfärligt i Alliansbudgeten – såsom LOV/privatisering i hemtjänst och daglig verksamhet samt en kraftig prishöjning i kollektivtrafiken – tycks de numera betrakta som helt ok.

I utbyte får vänstergänget presidieposter i nämnder och styrelser. I så spretiga presidier skulle det knappast åstadkommas särskilt mycket. Det allra mesta skulle av nödvändighet behöva hanteras med andra partier. Därför är det främst arvodena för posterna som detta handlar om.

För att skyla över de uppenbara tveksamheterna i en inte särskilt vacker deal försöker parterna hänvisa till att det skulle finnas något slags praxis. I ett helt nytt politiskt landskap är sådana resonemang inte giltiga. Någon praxis för det nya läget existerar inte. Partena har gjort upp för att de velat göra upp. Andra argument är bara svepskäl.

Jag har uttryckt mig ganska skarpt om uppgörelsen. Det har jag gjort med utgångspunkt från Göteborg och göteborgarna. I det perspektivet är jag riktigt bekymrad.

Det här är politik när den är som sämst. Uppgörelsen har uppenbarligen vuxit fram ur ett rent maktspel som inte skett med stans bästa för ögonen.

Upplägget innebär att Alliansen, som tappade i valet, skulle styra staden med bara 24 av 81 mandat i kommunfullmäktige och en påfallande svaghet i nämnder och styrelser. Det rör sig om en unikt tunn och bräcklig minoritet. Ett sådant styre vore inte seriöst.

Göteborg befinner sig i en avgörande fas i sin utveckling. Det händer massor i stan. Mycket – inte minst i termer av infrastruktur och stadsbyggnad – är på väg åt rätt håll. Men för att kunna behålla greppet om det positiva utvecklingsarbetet är det nödvändigt med både stabilitet och handlingskraft.

Då duger det inte att lansera en av de klenaste styrande minoriteter som någonsin skådats. Den signal som det sänder ut är att man för att kunna ta makten är beredd att låta staden underprestera rejält. Man sätter det egna kortsiktiga intresset framför stadens. Att medvetet skapa gedigen osäkerhet kring massor av viktiga beslut och processer är inte att ta ansvar. Tvärtom.

Vad Göteborg behöver är en bredare koalition som gör det möjligt att styra staden på ett stabilt och handlingskraftigt vis. För det krävs en blocköverskridande lösning. Med bara lite god vilja finns en sådan definitivt inom räckhåll. Då skulle det gå att aktivt och förutsägbart leda staden åt rätt håll. Det skulle Göteborg och göteborgarna ha allt att vinna på.

Min linje är, och har hela tiden varit, att ta ansvar för Göteborg genom att prestigelöst och pragmatiskt väva ihop en sådan bredare koalition. Möjligheterna för detta är inte alls uttömda. Om det skulle krävas några ytterligare veckor för att nå fram till ett seriöst styre så vore det rimligt att utnyttja den tiden. Om bara skattesatsen tas i november behöver beslut om stadens nya budget inte fattas förrän i december.

Efter gårdagens eufori är det många som nu behöver en ordentlig reality check. Det är dags att stanna upp och tänka till: att se klart och inte låta makten förblinda. Det hafsiga maktpussel som presenterades igår vore verkligen inte bra för Göteborg.

Göteborg förtjänar seriöst styre

Det har varit en lite stökig dag i Göteborgspolitiken. V, MP och Fi har i en presskonferens och på andra vis deklarerat att de som ett enat block går i opposition.

För den som följt alla turer är detta ingen överraskning. Möjligen kan man förvånas av att MP väljer att så ensidigt låsa fast sig i vänsterhörnet. Men att oppositionssuget funnits där har för övrigt varit tydligt under lång tid.

I budskapet från det nya blocket har det även funnits antydningar om att det är på väg att byta fot i frågan om stadens budget för 2019. I juni röstade alla tre partier aktivt för den S-budget som därmed antogs. När samma budget nu ska behandlas av det nyvalda kommunfullmäktige om dryga två veckor verkar de vara inne på att plötsligt tycka något helt annat. Det är mycket oklart varför.

I retoriken talar de om att jag och mitt parti skulle ha agerat passivt. Det ligger naturligtvis inget i de beskyllningarna. Jag håller igång ett mycket intensivt fotarbete – men gör det med en inriktning som skiljer sig från deras. I själva verket tror jag att det kan ha varit mina aktiva sonderingar över hela det politiska spektrumet, exklusive SD, som kan ha provocerat blockpartierna.

Vad detta rör sig om är i stället olika synsätt på hur man bygger ett fungerande styre av staden. Att sätta sig och exklusivt förhandla en rödgrönrosa budget, som blockpartierna önskar, vore helt fel väg att gå. Om man skulle försöka styra staden på en sådan budget skulle man i många sammanhang röstas ner av Alliansen + Demokraterna och i nästintill varje sammanhang ge SD en potentiell vågmästarroll. För mig är det uteslutet att sätta SD i den positionen. Det är märkligt att inte blockpartierna håller med.

Med en färdig rödgrönrosa budget skulle det inte heller vara realistiskt att erbjuda ytterligare partier att delta. Ska man förhandla måste man visa respekt. Då måste andra partier ges möjlighet att vara med vid förhandlingsbordet redan från start. Det går inte att bjuda in ”med en rak vänster”.

Jag ser detta på ett annat vis. Den väg som jag i stället valt handlar om att ta ansvar för Göteborg genom att skapa ett så pass bred koalition att det blir möjligt att styra staden på ett effektivt vis. För det krävs en blocköverskridande lösning.

V, MP och Fi skrapar ihop 19 av 81 mandat i kommunfullmäktige. Det skulle inte vara i närheten av en trovärdig styrande koalition. Alliansen, som tappade stort i valet, fick inte mer än 24 av 81 mandat. Inte heller det skulle vara ett seriöst styre.

Göteborg står inför en rad viktiga och svåra beslut, vägval och processer. Att gå in i ett sådant arbete med en lövtunn och synnerligen skakig minoritetskoalition vore inte det minsta ansvarsfullt. Staden skulle riskera att relativt snabbt tappa i förtroende. Förr eller senare skulle göteborgarna bli lidande.

Jag ser flera olika alternativ över blockgränsen. Ser man till både procenttal och sakfrågor borde det finnas alla möjligheter att sy ihop precis det stabila och handlingskraftiga styre som Göteborg så väl behöver. Då är det självklart för mig att det är där som jag ska ha mitt fokus. Och detsamma, menar jag bestämt, borde gälla för alla politiker som verkligen vill det bästa för staden.

Jag har inga problem med att ta kritik från det nya vänsterblocket. Jag står fast. Göteborg och göteborgarna behöver och förtjänar ett seriöst styre av stan. Ett sådant ligger definitivt inom räckhåll. Därför tänker jag inte nöja mig med mindre.

Vässat arbete mot växande antisemitism

Ibland blir bra saker bättre än man tänkt sig. Så var det för mig i veckan. Efter att jag i våras hade bjudit hit henne kom Katharina von Schnurbein, EU-kommissionens koordinator för arbetet mot antisemitism, i torsdags på ett tvådagarsbesök till Göteborg.

Tanken med inbjudan var att mer aktivt börja sätta in de insatser vi gör här i stan i en bredare europeisk kontext. Antisemitismen är i högsta grad ett gränsöverskridande problem. Då tror jag att vi har mycket att vinna på att samarbeta med andra aktörer i Europa och världen.

Det blev – med bl a Judiska församlingen, Segerstedtinstitutet och polisen på dagordningen – ett riktigt värdefullt besök. Det är inte bara så att von Schnurbein är en väldigt kompetent och kapabel person. Det visade sig också att hennes erfarenheter och agenda matchade mycket väl mot allt det som nu händer i Göteborg. Det blev en nyttig och utvecklande dialog.

Diskussionerna kan, i korthet, summeras i tre punkter:

Nygammal antisemitism bryter fram

Vad som på senare år blivit alltmer bekymmersamt är att antisemitismen plockas upp och utvecklas av den unga generationen. Man hade möjligen kunnat hoppas på att eländet skulle dö ut med tiden. Men så är det inte alls. Snarare tvärtom.

Brandattentatet mot synagogan i Göteborg begicks av ett gäng unga män. De dömda är i dryga 20-årsåldern. Lärare och elever vittnar om att klimatet i skolan har hårdnat. Det kan vara svårt att undervisa om Förintelsen – när elever med anti-judiska föreställningar protesterar. Unga judar – som i skolan kan utsättas för angrepp som ”judesvin” eller “det var synd att Hitler inte gasade er allihop” –  funderar ofta på säkerhet och hur tydligt de ska visa sin identitet. Ett enkelt halssmycke kan göra dem till måltavlor.

Detta är på intet sätt unikt. Liknande mönster finns nu på flera andra håll i Europa. Det antisemitiska giftet återskapas.

Hotet kommer från flera håll

Von Schnurbein var noga med att betona att antisemitismen blir alltmer komplex. Den judiska minoriteten pressas från flera olika håll.

Där finns den högerextrema antisemitism som på olika vis är kopplad till det nazistiska tankegodset. Där finns en antisemitism i vissa radikalt eller extremistiskt islamistiska miljöer som inte sällan länkas till Israel-Palestina-konflikten. Där finns också en, som regel Israel-Palestina-relaterad, antisemitism i vissa radikala eller extremistiska vänsterkretsar.

Det var intressant att kunna konstatera att hennes europeiska bild är nästan exakt densamma som den som jag och många med mig nu ser i Sverige och Göteborg. Den ökade komplexiteten gör i sin tur att arbetet mot antisemitism blir svårare. Nu är det helt uppenbart en kamp på flera fronter.

Skolan är en viktig nyckel till förbättring

Av allt det som nu behöver göras för att pressa tillbaka antisemitismen valde von Schnurbein att lyfta fram de insatser som kan och bör göras inom ramen för demokratiarbetet i skolan. Där är det nödvändigt att mer resolut ta tag i de förebyggande åtgärderna.

Det handlar om att ge rektorer och lärare tydligare riktlinjer, ökad kunskap och bättre verktyg för att kunna ta svåra samtal samt bemöta intolerans och antidemokratiska yttringar. Skolpersonalen behöver hela tiden känna att de har uppbackning och mandat att verkligen säga ifrån. I skolan – liksom i hela samhället – måste det vara en självklarhet att ta ett gemensamt ansvar för att direkt ingripa mot alla antisemitiska tendenser. Hot och trakasserier får aldrig passera utan skarpa reaktioner och ordentliga påföljder.

Det handlar även om att koppla teori med samtal med praktiska erfarenheter som besök i synagogor och resor till f d koncentrationsläger.

Detta är i högsta grad den typ av insatser som vi prioriterar även i Göteborgs Stad. Just skolan är ju tyngdpunkten i det särskilda åtgärdspaket mot antisemitism och annan extremism som beslutades i somras.

Exakt hur vi från Göteborgs sida ska ta samverkan med von Schnurbein och andra europeiska aktörer vidare får den närmaste framtiden utvisa. Det finns några intressanta trådar att jobba med. Men den generella slutsatsen är glasklar: för att verkligen kunna växla upp arbetet mot antisemitism behöver vi ta vara på alla de goda krafter som vi kan samarbeta med.