Tack för mig!

Nej, jag fick inte något fortsatt förtroende från den extrainsatta kongressen. Därmed har vi nått vägs ände.

Ibland här i livet måste man ta en rejäl fight för det man vet är rätt och riktigt. Det här var ett sådant tillfälle. Att jag inte lyckades vinna den fighten är naturligtvis en motgång. Men det hade varit en avsevärt större förlust om jag vikt ner mig och inte stått upp i ett skarpt läge.

Det handlar om integritet och anständighet. Jag kan med fast blick se mig själv i spegeln. Därmed har jag inga fundamentala problem att gilla läget. Det svider. Men det är inte värre än att jag snabbt kommer att vara igång igen.

Jag har haft ett fantastiskt stöd under de här veckorna: från partivänner och från massor av andra vänner. Jag har känt så mycket värme och kärlek att jag nästan blivit överväldigad.

Denna support har haft väldigt stor betydelse. Det här har inte över huvud taget varit ett solospel. Det har varit ett lagspel där väldigt mycket bra folk har slutit upp bakom mig.

Jag vill naturligtvis – det är mycket viktigt för mig – passa på att tacka för allt detta stöd!

När det gäller debatten och beslutet tänker jag inte gräva ner mig i detaljer. Jag har, som jag flera gånger sagt, full respekt för kongressombudens klokskap och integritet. De avgör. Det beslut som de nu har fattat kommer jag självfallet att rätta mig efter. Jag konstaterar att förtroendet inte längre finns där. Därmed avgår jag från mina uppdrag.

Det finns mycket över de senaste veckorna som jag är missnöjd med. Det har jag också påtalat. Processen har varit bedrövlig. Bitvis har jag blivit mörkrädd.

Jag är naturligtvis oroad för hur partiet kommer att utvecklas. Jag är bekymrad för den kultur och de attityder som nu exponerats.

Men i och med kongressens avgörande är det bara att gå vidare. Jag drar ett streck och kommer för min del uteslutande att blicka framåt.

Nu återgår jag till att vara en vanlig partimedlem. Jag kommer inte att ha särskilt mycket att säga om partiet i offentligheten. Nu är det andra som bär ansvaret.

Jag har hela tiden under de här tre åren som gruppledare gjort mitt absolut bästa för partiet och för Göteborg. Trots bitvis ganska svåra förutsättningar har resultaten överlag blivit riktigt skapliga. Partiet har en tydligare identitet och en vassare framtidsagenda än får tre år sedan. Inom staden har vi gjort viktiga framsteg när det gäller infrastruktur, arenor, innovation, jämlikhet, trygghet, arbetsvillkor och mycket annat. Jag är inte nöjd. Jag hade velat göra så mycket mer. Men jag har heller ingen anledning att vara missnöjd. Facit är helt ok.

Vad jag ska göra framöver är inte klart i detta läge. Jag får återkomma i saken. Men ni kan vara säkra på att jag kommer att fortsätta engagera mig i de frågor som jag tycker är viktiga. Jag kommer att söka nya möjligheter. ”I will be back!”

Tack alla! Tack för mig! Och på återseende!

Att göra Gårdsten igen

Idag avförs Gårdsten från polisens lista över särskilt utsatta områden. Det är – med alla rimliga mått mätt – en stor framgång.

Framgångsformeln är i detta fall tydlig. Under ledning av det mycket offensivt orienterade bostadsbolaget Gårdstensbostäder har en rad aktörer över 20 år bidragit till att steg för steg skapa trygghet och stabilitet.

Många har gjort ett fantastiskt jobb. Det måste understrykas innan man säger något annat. Detta är en sådan där riktigt seg och gnetig arbetsseger.

Gårdsten är i det sociala perspektivet fortfarande ett mycket utsatt område. Men på basis av en relativt god trygghetssituation samt ett välfungerande närings- och föreningsliv är det ändå uppenbart att pilarna pekar i rätt riktning.

Den fråga som naturligt inställer sig – och som flera debattörer ägnar sig åt idag – är hur man nu bäst bör arbeta för att få bort de sex återstående särskilt utsatta områdena i Göteborg från polisens lista. Hur allmängiltig är egentligen ”Gårdstenmodellen”?

Det finns många saker att lära sig från Gårdsten. Det är inget snack om den saken. Om man ska peka på bara en faktor skulle jag nog säga att det mycket konsekventa trygghetsarbetet är en given sak att analysera och i någon mening kopiera.

Men det är också viktigt att i beräkningen ta med sig att övriga områden i viktiga avseenden har en annan karaktär. Ett särskilt framträdande problem i flera av dessa områden är de parallella strukturerna. Detta innebär alltså att kriminalitet, fundamentalism/extremism och hedersförtryck har fått ett sådant utrymme att polis, andra myndigheter och övriga offentliga aktörer får svårt att agera effektivt. Medan Gårdsten tydligt har gått åt rätt håll i detta avseende under lång tid har utvecklingen i vissa andra områden varit den motsatta.

I ett helhetsgrepp för att kunna stryka alla särskilt utsatta områden från listan tror jag därför att man behöver jobba både vassare och bredare. Med utgångspunkt från det redan existerande ”Trygg i Göteborg”- och ”Jämlikt Göteborg”-arbetet behövs en specialutformad verktygslåda för att nå goda resultat i just dessa områden.

I somras lanserade S i Göteborg – på mitt initiativ – ett vallöfte som gick ut på att med hjälp av ett 15-punktsprogram för lag & ordning se till att det om 10 år inte längre finns några särskilt utsatta områden i stan. Detta program blir bara mer aktuellt med tiden. Det goda exemplet Gårdsten visar att det faktiskt finns en realism i att satsa för fullt i denna riktning.

Satsningen går alltså ut på att:

(1) skapa en starkare styrning genom en insatsledare för varje område
(2) se till att alla delar av Göteborgs Stad aktivt bidrar till insatserna i dessa områden
(3) säkra skydd och back-upp för att stadens anställda ska känna sig trygga i tuffa situationer
(4) etablera en central analysfunktion för att bättre följa utvecklingen
(5) där det behövs göra omtag för en välfungerande och likvärdig skola
(6) växla upp demokratiarbetet – inte minst i skolan
(7) förhindra att extremister eller hedersförtryckande krafter lyckas tillskansa sig föreningsstöd
(8) få bort oegentligheter och brottslighet från hyresmarknaden
(9) öka stödet till avradikaliserings- och avhopparverksamhet
(10) styra bort arbetslösa unga män från kriminalitet och extremism
(11) konsekvent motarbeta knarket
(12) förstärka insatserna mot hedersförtryck
(13) genom omfattande och blandad nyproduktion bygga bort segregationen
(14) lyfta föreningslivet i dessa områden
(15) med fokus på näringslivet underlätta för och främja de goda krafterna.

Som jag ser det vore det synnerligen relevant och angeläget att börja omsätta detta program i praktiken. Gårdsten har visat vägen. Då måste ambitionen vara att den övriga sextetten ska följa efter. Vi ska inte ha några särskilt utsatta områden i Göteborg.

Styrelse på snabb reträtt

På söndag ska en extrainsatt kongress avgöra om jag får fortsatt förtroende som gruppledare. Det är detta som är kongressombudens uppdrag.

Turerna inför det mötet har så långt varit riktigt stökiga. Nu verkar det ändå – efter mycket om och men – som att läget kan klarna en liten aning.

Efter att ha pressats av kongressombud valde distriktsstyrelsen igår kväll att backa. De står inte längre bakom den fundamentala oklarhet som funnits i kongresshandlingarna. Detta framgår av en uppdatering av styrelsens förslag till beslut som nu ligger på partiets hemsida.

Det blir lite pikant att GP nu på eftermiddagen publicerat en artikel där styrelsens lätt militanta hållning, som man nu alltså tvingats retirera ordentligt från, fortfarande framförs. Detta var gårdagens nyheter.

Så här ligger det till:

Kongressen ska alltså – enligt kallelsen – handla om att pröva mitt förtroende. Trots detta hade styrelsen i sitt första förslag ställt upp en beslutssats om huruvida kandidatförsäkran ska gälla för alla.

Det finns två problem med detta:

– Det första är att styrelsens förslag till beslut inte hade gällt samma sak som kongressen kallats till att behandla – vilket inte bara vore felaktigt utan också mycket förvirrande för ombuden.

– Det andra är att denna beslutssats i princip måste betraktas som retorisk. Det är klart att kandidatförsäkran ska gälla för alla.

Vad gäller kandidatförsäkran så har detta inte varit uppe till diskussion mellan mig och styrelsen. När styrelsen uttalade sitt misstroende mot mig var beskedet, vilket senare alltså tydligt reflekterades i kallelsen, att jag hade att välja mellan att avgå eller att få mitt förtroende prövat i en extrainsatt kongress. Jag klargjorde att jag var ok med den hanteringen av förtroendefrågan.

Att bara ha denna beslutssats om kandidatförsäkran skulle följaktligen ha lett till en situation där det hade blivit genuint osäkert vad kongressen faktiskt hade beslutat. Det hade bara skapats oordning.

Efter en rad inspel från ombud – samt de invändningar på samma tema som jag presenterat – har styrelsen alltså till slut insett att denna hållning inte alls var hållbar.

I stället har man lanserat en lösning där ytterligare en beslutssats läggs till. Den handlar om huruvida jag ska entledigas från mitt uppdrag som gruppledare.

Det går fortfarande att ifrågasätta om denna beslutssats verkligen ligger helt i linje med kallelsen. Men oberoende av den saken skapas nu åtminstone en situation där förutsättningarna är tydliga.

Den första beslutssatsen – om kandidatförsäkran – kommer av allt att döma att antas med acklamation. Där finns inte så mycket att tala om.

När det gäller den andra beslutssatsen kan ombuden välja att säga nej till styrelsens förslag om att entlediga mig. Då har jag kongressens fortsatta förtroende som gruppledare. Eller så kan de säga ja till entledigandet. Då avgår jag.

Därigenom blir det – till sist – ett upplägg där förtroendet för mig som gruppledare prövas på riktigt.

Det är tyvärr en hel del i detta som ger ett direkt oseriöst intryck. Det är extremt svårt för ombuden att hänga med.

Till saken ska ju dessutom läggas – vilket jag påpekade tidigare – att styrelsen avser genomföra en mycket viktig kongress nästan helt utan underlag. Ombuden har väldigt lite att förhålla sig till.

Det är ytterst anmärkningsvärt att underlaget inte över huvud taget innehåller någon redogörelse för vad jag skulle ha gjort för fel. Detta är så orimligt att man baxnar.

Men samtidigt är jag naturligtvis glad att distriktsstyrelsen tagit någon form av förnuft till fånga i och med den nya beslutssatsen. Nu blir det i alla fall något slags ordning och reda.

Söndag gäller!

Jag tänkte att jag i korthet skulle kommentera – efter att någon annan uppenbarligen läckt informationen till media:

P4 Göteborg och GP har rapporterat om att partistyrelsen i Stockholm sagt nej till den överklagan som jag gjorde för ett tag sedan. Man har inga invändningar mot fullmäktigegruppens beslut att ersätta mig som ordförande i gruppens styrelse.

Argumentationen bakom detta ställningstagande är tunn. Jag hade förväntat mig ett mer gediget och rättsligt rimligt resonemang. Jag menar att jag hade mycket goda skäl för min överklagan – som var både noggrann och väl genomarbetad. Jag ska erkänna att jag är överraskad av slutsatsen från Stockholm.

Men som saker och ting har utvecklats har avgörandet i stort sett ingen betydelse. En viktig tanke med överklagan var ju att avgörandet skulle ha kommit senast för en dryg vecka sedan. Då hade det fått effekt på förra veckans fullmäktigegruppsmöte och fullmäktigesammanträde. Nu är allt det där redan avklarat. Saken är på så vis utagerad.

Vad som gäller är kongressen på söndag. Om jag där ges förnyat förtroende räknar jag med att ett sådant beslut från partidistriktets högsta instans får genomslag på alla håll inom partiet. Då har partiet i sin helhet definitivt sagt sitt. Då gäller det för samtliga att respektera kongressombudens – och därigenom partimedlemmarnas – vilja.

Glasklar praxis sedan långt tillbaka är att den person som kongressen ger förtroende som gruppledare leder partiet i såväl kommunstyrelse- som fullmäktigegruppen. Det är den rimliga ordningen även framöver.

Jag ser fram emot söndagen – och hoppas på en ordentlig diskussion. Det är bra att processen är på väg att landa.

Oklar materia

För ett litet tag sedan kom handlingarna till den extrainsatta kongress den 3 mars då det ska avgöras om jag ska få förnyat förtroende som gruppledare.

Handlingarna är inte bara väldigt tunna. De är också i ett par avseenden riktigt konstiga. Den spontana frågan blir: Hur ska ombuden kunna orientera sig i detta?

En stor brist i underlaget är att det inte över huvud taget innehåller någon redogörelse för vad jag skulle ha gjort för fel.

Från en distriktsstyrelse med respekt för sina kongressombud hade jag självfallet förväntat mig en utförlig sakframställan. Hur ser kritiken mot gruppledaren i sina olika delar ut? Vilken stödjande dokumentation finns för att belägga att anklagelserna är riktiga? Vilka är motiven – med tillhörande stöddokumentation – för att vidta en så ovanlig och drastisk åtgärd som att uttala ett misstroende?

Någon sådan redogörelse finns inte. Ombuden på kongressen lämnas med att ta ställning till muntliga utsagor som de kanske fått ta del av på möten eller via pressen.

I och med att styrelsen inte ger kongressen något vettigt underlag hamnar jag själv i en prekär situation. Vad är det som jag ska försvara mig emot? Jag hade hemskt gärna, med stor respekt för kongressombuden, bistått med en ordentlig redogörelse där jag på punkt för punkt ger min bild av saken. Nu blir det i stort sett omöjligt.

Tyvärr kan jag inte göra annat än att – i första hand på min blogg – fortsätta att bemöta alla anklagelser i den takt som de dyker upp. I går sammanställde jag en övergripande ”frågor & svar” för att ge lite överblick. Kongressombuden borde verkligen få en samlad information. Men jag kan för min del, givet styrelsens agerande, inte åstadkomma så mycket mer än detta.

En annan tydlig brist är att distriktsstyrelsen – medvetet eller omedvetet – har rört till det.

Den 10 februari valde styrelsen att uttala misstroende mot mig. Jag fick information om beslutet i ett telefonsamtal morgonen därpå. Beskedet från ordföranden var att jag hade att välja mellan att avgå eller att få mitt förtroende prövat av medlemmarna i en extrainsatt kongress. Därmed var tolkningen av kandidatförsäkrans betydelse redan satt av styrelsen själv: när den kongressvalda styrelsen vänder sig mot den kongressvalda gruppledaren blir det upp till kongressen att avgöra om gruppledaren ska få fortsatt förtroende. Jag klargjorde att jag stannar och att jag accepterar den hanteringen.

I kallelsen till kongressen var det också tydligt att syftet är att pröva mitt fortsatta förtroende som gruppledare. Det är detta som är ombudens uppdrag.

Men i handlingarna verkar det nu plötsligt som om distriktsstyrelsen – vilket inte är möjligt efter att kallelsen gått ut – försöker byta spår. Det väljer man dessutom att göra på ett oklart sätt. I dagordningen talas det om att entlediga gruppledaren. Och i styrelsens förslag till beslut är inriktningen att kongressen ska fastställa att kandidatförsäkran gäller för alla. Innebörden av detta är nästan omöjlig att förstå sig på. Tolkningen av kandidatförsäkran är ju redan gjord. Styrelsen har redan, gentemot mig och i kallelsen, låst sig vid hanteringen att det är förtroendet för mig gruppledare som kongressen rakt av ska pröva.

Jag har fått ett antal inspel från ombud som är riktigt obekväma med både röran och frånvaron av ett seriöst underlag. De känner att de får svårt att ta sitt ansvar med så oklara förutsättningar.

Detta är allvarligt. Betydelsen för partiet av att det blir en schysst och bra kongress kan inte överskattas. Jag är beredd att bidra med allt jag över huvud taget kan för att så ska bli fallet.

Frågor & svar!

Det är inte lätt för någon att få rätsida på den pågående turbulensen inom S i Göteborg. Det gäller faktiskt till viss del även för mig.

Men för att ändå – så gott det går – göra det lite lättare för partivänner och andra att skapa sig en bild och en uppfattning tänkte jag att jag skulle ge mig på en klassisk frågor & svar.

Nedan har jag svarat på de frågor som jag oftast får. För den som har andra frågor, är intresserad av fördjupningar eller vill framföra synpunkter finns jag bl a tillgänglig på en rad öppna möten samt på mitt direktnummer: 0721-892467.

Jag vill göra mitt absolut bästa för att så transparent och tydligt som möjligt försöka få rätsida på så mycket som möjligt.

1. Vad handlar detta egentligen om?

Det finns en liten grupp i partidistriktets styrelse som velat och vill få bort mig. Den gruppen har – med olika metoder – lyckats övertyga andra om att ansluta sig till den hållningen.

Distriktsstyrelsen uttalade för ett par veckor sedan ett misstroende mot mig. Samtidigt erbjöds jag möjligheten att ta saken till kongressen – det högsta beslutande organet i partidistriktet. Kongressen, som tillsatte mig, ska avgöra om jag ska fortsätta. Det beslutet fattas den 3 mars.

Problemet är att det är nästintill omöjligt, för mig och för andra, att förstå varför distriktsstyrelsen agerar som den gör. Den ström av anklagelser som de riktar mot mig – i offentligheten och under kampanjliknande former – vilar på väldigt bräcklig grund.

Jag har bemött och redogjort för sakförhållandena. Jag har korrigerat fel, klargjort missförstånd och gett nödvändiga bakgrunder. Den övergripande bilden är tydlig: anklagelserna är tunna, halvsanna eller osanna. Styrelsen har inte något trovärdigt ”case”.

Jag är inte utan fel och brister. Självklart inte. Det är ingen. Men det finns ändå inte något i detta som på långa vägar motiverar de drastiska avgångskraven.

I den utsträckning som det, bakom väggen av osakligheter, finns reella problem bedömer jag att det med god marginal rör sig om saker – kanske främst i den politiska koordineringen – som utan större åthävor kan åtgärdas. Får man bara bort den extrema affekten, som nu stör ut många sunda förnuft, skulle det inte vara någon stor sak att finna lösningar.

Jag har redan pekat på möjligheten – vilket ju inte alls är ovanligt i den typen av processer – att ta in professionellt stöd från någon utanför partiet.

Så nej, jag vet inte fullt ut vad detta handlar om. Den frågan kan nog bara de personer i styrelsen som mest aktivt kampanjar mot mig svara på.

2. Varför har du valt att ”ta fighten”?

Jag kan inte – med hänsyn till min egen integritet och till anständigheten inom partiet – acceptera att kastas ut på anklagelser som inte stämmer.

Jag kan inte heller köpa argument om att det inte spelar någon roll om styrelsen har fel i sak: om att jag ändå ska lägga mig platt för dess vilja. Så kan man bara inte resonera.

Därmed blir den lösning som återstår att ta detta för ett definitivt avgörande till kongressen den 3 mars. Beslutet där kommer jag självfallet att respektera.

Jag upplever att jag – trots att distriktsstyrelsen ägnar sig åt inpiskning – har ett brett och starkt stöd inom partiet. Många partivänner har starka önskemål om att jag, av omsorg om partiet, ska stå på mig. Dessa röster vill jag självfallet respektera.

Jag upplever inte – vilket ofta sker i drevliknande processer – att det skapats någon bubbla av tystnad kring mig. Tvärtom! Jag får en fantastisk uppbackning från alla delar av göteborgssamhället. De positiva tillropen och reaktionerna bara strömmar in. Detta värmer verkligen.

Ibland här i livet måste man ta en rejäl fight för det man vet är rätt och riktigt. Detta är ett sådant tillfälle.

3. Vilken är din vision för partiet och Göteborg: vart är det du vill komma?

Jag brinner för att utveckla partiet och hela Göteborg. Herregud: på de tre år där jag har haft förmånen att ha en ledande position har jag ju inte ens kommit halvvägs. Jag vill väldigt gärna fortsätta att – tillsammans med andra i ett rejält lagarbete – driva förnyelseprocesserna vidare.

Med fokus på jämlikhet, trygghet, integration och bostäder har vi byggt upp en tydlig och framtidsorienterad socialdemokratisk identitet. Vi har på allvar tagit tag i de utmaningar som nu måste mötas för att kunna lyfta utsatta områden och väva ihop staden. Dessa skarpa S-linjer hade före det saknats under en längre tid. Nu känns det som att vi har något riktigt bra på gång.

Jag brinner särskilt för det som jag under lång tid brunnit starkt för: nämligen att höja jämlikhetsarbetet till en betydligt högre nivå. Att det bräckliga Alliansstyret nu aktivt försöker montera ner ”Jämlikt Göteborg” gör mig frustrerad. Vi måste tvärtom använda fler och bättre verktyg för att i ett brett och långsiktigt arbete lyfta utsatta områden, minska klyftor och segregation samt på allvar börja väva ihop stan. Vi måste gå ”all in” på ökad jämlikhet. Det vinner alla på.

Till saken hör att vi, innan ”helvetet brakade lös”, på kort tid hade fått igång ett bra oppositionsarbete. Vi hade, för att öka den politiska kraften, byggt nya och starkare informations- och mötesstrukturer med alla S-gruppledare i nämnder och bolag. Vi har socialdemokratiska ”superminoriteter” – 3 av 9 platser eller 2 av 7 platser – i flera av de nämnder och bolag som hanterar frågor som är mycket viktiga för oss: jobb, trafik, utbildning, social utveckling, miljö, besöksnäringen, allmännyttan. Med i bilden finns att det bräckliga Alliansstyret kommer få svårt att hålla mandatperioden ut. Vi har alltså i grunden hittat den rätta energin. Den positiva agendan framåt finns redan där.

4. Är inte allt detta mest bara skadligt för S?

Jo. Det är extremt skadligt. Något värre självskadebeteende har nog knappast skådats i det här partiet.

Men det är distriktsstyrelsen som har det fulla ansvaret. Det är de som driver en, både hänsynslös och grundlös, offentlig kampanj mot mig. De har valt den väg som nu förstör så ohyggligt mycket. Jag kan inte göra annat än att försvara mig.

I den mån som det finns riktiga problem bakom fronten av alla oriktiga anklagelser menar jag alltså att det är saker som ganska lätt kan redas ut internt. Om nödvändigt skulle man kunna kalla in externt stöd. Detta vore ingen större grej. Om styrelsen är beredd att tänka om är jag, precis som tidigare, när som helst beredd att i så fall sätta igång en sådan process.

5. Vad har du i sak att säga om de centrala punkterna i den kritik som förts fram?

Kritiken är både diffus och i stora delar helt felaktig. Låt mig ändå försöka summera och bemöta det jag uppfattar som de centrala punkterna.

Distriktsstyrelsen talar om att bytesaffären Lövgärdet-Rannebergen inte skulle ha hanterats korrekt. Det är inte sant. Den interna processen i detta sköttes enligt konstens alla regler.

De talar om undanhållande av information efter valet. Det är nonsens. Styrelsen har varit välinformerad, precis som en styrelse ska vara, genom hela processen. I kommunstyrelsegruppen och fullmäktigegruppen har vi haft information, diskussion och beslut på precis det sätt som är brukligt inom vårt parti.

De talar om att det skulle ha inletts ett samarbete med Demokraterna mot styrelsens vilja. Det är fullständigt fel. Enhälliga beslut fattades i höstas av fullmäktigegruppen, med stöd från distriktsstyrelsen, om att rösta för en egen socialdemokratisk budget samt om att genomföra en valteknisk samverkan med Demokraterna.

Till detta ska läggas de mycket oklara anklagelserna om arbetsmiljöproblem. Kommunalråd gick nyligen ut i media i ett slags ”vittnesbörd” om detta. Är bilden korrekt?

Man ska alltid ta larm om arbetsmiljöproblem på fullaste allvar. Jag har varit fackligt engagerad i stora delar av mitt liv. Jag har mycket aktivt drivit frågor om ”det goda arbetet”. Jag vet vad detta handlar om.

Min enkla slutsats är att ”vittnesbörden” är snedvriden. Vad råden pratar om är inte i första hand några arbetsmiljöproblem. De pratar om de meningsskiljaktigheter och andra utmaningar som alltid uppkommer i alla former av politiskt arbete.

När jag startade som gruppledare – och därmed chef på arbetsplatsen – för ca tre år sedan var det lite av hela havet stormar. Det fanns ingen enhetlig socialdemokratisk politik. S-linjen var ett virrvarr av tyckande. Många partimedlemmar – det hade jag fått med mig – var missnöjda med just detta.

Precis för denna röra – och en icke-existerande S-identitet – hade partiet straffats av väljarna i valet 2014. Tappet från 29,4 till 22,4 procent var historiskt. När det gällde Västlänken och trängselskatten, viktiga huvudfrågor, var det just den stökiga och illa förklarade S-linjen som störde folk mest.

Väljarna i gemen hade, det visade även interna opinionsmätningar tidigt 2016, fullständigt tappat förtroendet för S som parti. Min bedömning var, det kan jag vara ärligt med nu, att om inget ordentligt gjordes var vi på väg mot ett valresultat klart under 15 procent 2018. Så såg trenden ut.

För mig var det i det läget helt nödvändigt att skapa ordning & reda i det politiska arbetet. Annars skulle vi inte ha någon chans. Jag lade massor av tid och energi på att bygga upp en fungerande struktur för budgetfrågorna, på att skapa rejäla mekanismer för internkoordinering i arbetsgruppen och förankring med övriga partiet samt på att systematiskt väva ihop en S-identitet.

Jag ville, helt enkelt, forma ett arbetssätt som gjorde det möjligt att steg för steg forma en stark och trovärdig S-politik för framtiden. Lägre ambitioner än så kunde jag inte ha.

Denna nyordning blev i flera avseenden riktigt framgångsrik:

– Efter att ha gjort två budgetar med våra rödgrönrosa koalitionspartners tog vi våren 2018, som brukligt är, fram en ren S-budget som vi kan vara stolta över. När jag i den processen – på en strategikonferens där både distriktsstyrelsen och fullmäktigegruppen var närvarande – ställde frågan i partiet om hur ”sossig” budgeten skulle vara blev svaret att den måste bli så ”sossig” som det bara gick.

– S-budgeten lade grunden för en S-valrörelse där valarbetarna jobbade med ett fantastiskt engagemang. Med en klar S-identitet som röd tråd växte entusiasmen och glädjen hela vägen.

– Stadssekreterarna, alltså de politiska tjänstemännen i S-arbetsgruppen, uppskattade att jobba i de nya formerna. När vi nu efter valet tvingades dra ner personalstyrkan ville samtliga absolut stanna kvar.

Jag skulle säga att samarbetet med kommunalråden också fungerade bra. Men jag kan också vara öppen med att vissa av dem i vissa lägen hade föredragit att slippa den gemensamma koordineringen för att i stället kunna köra ”egna race”. Det fanns en föreställning sedan gammalt om att kommunalråd skulle ha ”egna verkstäder” där de kunde forma sin egen politik utan att någon annan lade sig i.

Just i detta uppstod det en del friktion. Men det blev aldrig värre än så. Ja, det fanns vissa meningsskiljaktigheter kring arbetssättet. Men det fanns inte några uppenbara arbetsmiljöproblem.

I själva verket är det naturligtvis så att denna typ av utmaningar existerar i varje politisk gruppering i varje givet läge. Sådan är helt enkelt politiken. Som chef har man då ansvaret – när det inte helt och hållet går att komma överens – för att peka ut riktningen och att sätta ned foten.

Till detta ska även läggas de anklagelser om ”mörkning” som GP förde fram under helgen. I en drastiskt formulerad artikel görs det en sak av att jag inte fört info relaterad till frågan om valteknisk samverkan vidare från andra politiker till mitt eget parti. Det är en artikel som inte över huvud taget ger någon korrekt bild av vad som skett. Därför blir slutsatserna tyvärr helt felvisande.

Under förhandlingsspelet i höstas fanns det relativt stora inslag av desinformation och bluffande. Det var en ganska icke-konstruktiv miljö där det var nödvändigt att värdera sanningshalten i det som sades.

I min roll som gruppledare – och därmed operativt ansvarig – ingår naturligtvis att kontinuerligt värdera situationen och föra viktig och relevant information vidare till kommunfullmäktigegrupp och distriktsstyrelse. Det ligger i sakens natur att det då måste sållas i infoflödena.

Jag fick – i korta samtal med Josefsson och Bernmar samt i ett sent mail från den senare – indikationer på att det i 7-partikoalitionens uppgörelse om valteknisk samverkan skulle kunna finnas något inslag där S i begränsad utsträckning skulle kompenseras för den omfattande förlust av platser som denna i sig själv skulle resultera i.

Jag måste betona att jag har en helt annan bild av det korta möte som Josefsson hänvisar till i artikeln. Där framgick det inte över huvud taget att S skulle ”sitta i orubbat bo”.

Jag bad om uppföljande dokumentation – helst i form av en tydlig redogörelse för detaljerna i deras valtekniska samverkan. Någon sådan kom aldrig. Någon sådan har jag fortfarande inte sett.

Nu hävdar partivänner till mig, som jag förstår det, att de i något senare skede – alltså inte där och då – skulle ha tagit del av innehållet i något slags avtal utan att informera mig. Det låter mycket märkligt att något på det viset dyker upp långt i efterhand.

I och med att jag inte fick någon dokumentation kunde jag inte ta uppgifterna som seriöst menade. Hur skulle jag ha kunnat göra det?

En viktig faktor i detta var att 7-partikoalitionen inte i något annat avseende visat minsta tillstymmelse till generositet gentemot mitt parti. Tvärtom. De har i allt annat som de gjort säkerställt att utfallet för mitt parti blivit så dåligt som möjligt. Varför skulle de då plötsligt göra det nu?

Det var också så att de båda herrarna – Josefsson och Bernmar – hade starka incitament att försöka se till att det inte blev någon valteknisk samverkan mellan mitt parti och Demokraterna. Genom denna andra valtekniska samverkan skulle 7-partikoalitionen nämligen förlora merparten av de poster som de teoretiskt sett vunnit på sin första manöver.

Sammantaget gjorde jag bedömningen att det för mitt partis del inte fanns något trovärdigt i detta att hämta. Därmed förde jag inte heller informationen vidare.

Det relevanta som jag fick skriftligt var ett slarvigt formulerat och sent skickat mail från Bernmar – inte heller detta med någon stödjande dokumentation. Det säger bara att mitt parti ska få behålla två ordinarie platser i Nämnden för konsument- och medborgarservice. Det är den enda 7-nämnd som är aktuell. Budskapet när det gäller 9-nämnder är oklart. Bolagen nämns inte alls.

Artikelns huvudhypotes är att jag på något vis skulle ha ”lurat” mitt parti att arbeta fram en valteknisk samverkan med Demokraterna. Den hypotesen håller inte. Varför i hela fridens namn skulle jag ha velat göra det?

Detta var en svår och besvärlig process gentemot ett parti som vi varit skarp motståndare till i valrörelsen. Det är klart att det var känsligt. Det krävde en jätteinsats i tid och energi när det gällde både förhandling och förankring för att få en uppgörelse på plats. Om det hade funnits en enklare väg ut hade jag självfallet rekommenderat mitt parti att ta den vägen.

Totalt sett förlorade vi inom S 21 ordinarie platser och 17 ersättarplatser i nämnder och bolag på 7-partikoalitionens valtekniska samverkan. Där fanns alltså – vilket vissa nu inte verkar vilja låtsas om – ett stort och reellt minus.

Med hjälp av vår egen valtekniska samverkan med Demokraterna tog vi tillbaka 20 ordinarie platser och 4 ersättarplatser. Vi fick dessutom med oss socialdemokratiska ”superminoriteter” på områden som jobb, trafik, utbildning, social utveckling, miljö, besöksnäringen och allmännyttan. Detta blev alltså ett mycket viktigt verktyg för att stärka mitt parti i ”vardagsarbetet” i nämnder och bolag.

Utfallet blev gott. Men jag hade självfallet aldrig gett mig in på detta om det inte varit absolut nödvändigt. Jag hade inte ens kommit på tanken. Nej, jag är faktiskt inte korkad.

6. Har konflikten något att göra med ditt engagemang mot hedersförtryck och extremism?

Detta har blivit en känslig fråga. Icke desto mindre är den uppenbart relevant.

Det finns meningsskiljaktigheter mellan mig och delar av distriktsstyrelsen kring hur mycket man ska jobba med problemen kring hedersförtryck och extremism. Denna konfliktlinje har sedan minst ett halvår tillbaka varit en del av dynamiken, men jag vet inte hur stor inverkan den haft under de senaste veckorna. Ja, detta har haft betydelse. Men jag kan inte säga hur mycket.

I de diskussioner som jag fört med hela eller delar av styrelsen sedan i somras har en mindre grupp ledamöter haft ett skarpt fokus på just dessa frågor. Vi har säkert ägnat i storleksordningen 10–15 timmar åt ämnet. Denna grupp har varit mycket angelägen om att jag ska agera betydligt mindre aktivt – och t o m gå över till att bli nästintill passiv – i frågorna. Saken har hela tiden varit svår. I den interna kritiken mot mig har detta genomgående varit en dominerande punkt.

Samtidigt har samma grupp tydligt avstått från att ge mig offentligt stöd i frågorna. Jag har – vilket ganska många debattörer konstaterat – uppfattats som nästan ensam i partiet i mina ställningstaganden mot hedersförtryck och extremism. Kommunalrådet Marina Johansson har varit ett undantag.

Sammantaget kan jag därmed inte avfärda att distriktsstyrelsens agerande skulle kunna ha något med dessa frågor att göra. En rimlig bedömning är att det på något vis spelat in. Men jag kan inte heller säga att detta nu på sistone har varit en avgörande eller stor grej. Jag vet helt enkelt inte.

7. Hur kan du, med tanke på kritiken, tro att du skulle kunna få förnyat förtroende?

I grunden är det alltså så att kritiken i allt väsentligt är tveksam eller direkt felaktig. När partivännerna har hunnit med att sätta sig in i hela situationen tror jag att detta kommer att få avgörande betydelse. Oriktiga anklagelser finns det ingen vettig människa som gillar.

Sedan är det också så att jag – genom massor av stöd och support i olika former – upplever att jag har ett brett och starkt stöd inom partiet. På kongressen är det partiet i sin helhet, inte en liten gruppering i och kring distriktsstyrelsen, som bestämmer.

8. Om du skulle sitta kvar – hur ska du i så fall läka ihop partiet igen?

Det skulle behöva bli en process i flera steg. Den skulle kräva aktivt och pragmatiskt arbete, men är fullt genomförbar.

Till att börja med skulle ett förnyat förtroende från kongressen – kopplat till förnyelseagendan – bli en mycket stark signal om i vilken riktning partiet önskar gå. Därmed har högsta instans sagt sitt. Det naturliga är att en så tung markering snabbt fortplantas i organisationen.

Vidare ligger nästa ordinarie kongress redan i början av april. Detta är utmärkt timing. Där ska bl a distriktsstyrelsen och valkommittén ombildas. Det har stor betydelse för partiets strategiska och personella färdriktning. Att Anna Johansson lämnar som styrelseordförande blir i sig en stor omställning. Därmed skulle dynamiken omgående kunna vändas till det bättre. En grundlig nystart skulle ligga mycket nära till hands.

När det gäller fullmäktigegruppen är jag övertygad om att det går att konstruktivt arbeta framåt när den senaste veckans agiterade stämning börjat lägga sig. Det som händer i ett kraftigt drev, som vi nu har sett, behöver inte alls vara kvar när man återgår till det normala. Jag har redan gjort klart att jag för egen del är beredd att starta från scratch den 4 mars om jag skulle vinna den 3 mars.

Det finns alltså en positiv väg framåt. Om jag får förnyat förtroende av kongressen kommer jag omedelbart att lyfta den nysatsning som krävs för att kunna repa mod och sikta mot framtiden.

9. Hur ser den parlamentariska situationen egentligen ut – är det inte bara att ta över makten?

Hur vi inom S ska orientera oss i förhållande till övriga partier är en mycket viktig fråga.

För att förstå dynamiken måste man framför allt ha med sig en fundamental aspekt av valresultatet: att väljarna tog ett steg åt höger.

Vad som gäller i kommunfullmäktige, för stora och principiellt viktiga ärenden, är att en mitten-högermajoritet (M, L, KD, C, D och SD) dominerar över en mitten-vänsterminoritet (S, V, MP och Fi). 45 mandat till höger står mot 36 mandat till vänster. I kommunstyrelsen, för det stadenövergripande dagliga arbetet, står 7 platser till höger mot 6 platser till vänster.

Precis som på det nationella planet har vi inom S i Göteborg att förhålla oss till en parlamentarisk situation där högern har övertaget. Hur gör man det?

Vissa kommentatorer – inom och utanför partiet – talar svepande om att det skulle vara en lösning att gå tillbaka in i den tidigare koalitionen med V, MP och Fi. De föreställer sig t o m att en sådan konstellation skulle kunna ta över makten från den lövtunna Allians som nu styr med endast 24 av 81 mandat i fullmäktige. Vid första anblick kan resonemanget verka tilltalande.

Tyvärr håller det inte särskilt väl för ordentlig granskning. Det finns åtminstone fem tydliga problem med en manöver av det slaget:

– Det är inte alls säkert att en sådan koalition skulle kunna ta över makten. Prognoserna pekar snarare i rakt motsatt riktning. Det finns en stor risk för att detta skulle föra Demokraterna i armarna på Alliansen. Demokraterna och Alliansen har så långt haft svårt att komma överens. Men inför hotet om ett maktövertagande från vänster skulle de sannolikt kunna arbeta fram ett arrangemang som åtminstone gör det möjligt för Demokraterna att rösta på Alliansens budget. Därmed skulle Alliansen, även med en rödgrönrosa koalition, sitta kvar.

– Om vi inom S gick in i en sådan koalition och sedan, enligt en rimlig prognos, misslyckades med att ta över makten skulle vi av allt att döma vara helt utestängda från styret under resten av mandatperioden. Vi skulle nog få tillgång till ett antal presidieposter. Men möjligheterna till skarp makt skulle vi skjuta ifrån oss. I nuläget finns det flera intressanta möjligheter att jobba med för att inom något år, med något slags blocköverskridande lösning, ta över efter ett svagt och underpresterande Alliansstyre. Från en fastlåst vänstersida skulle det i realiteten vara omöjligt att söka sådana vägar framåt.

– Om en rödgrönrosa koalition, mot svåra odds, ändå lyckades ordna ett maktövertagande skulle ett sådant styre bli synnerligen svagt. Vardagen skulle handla om att mot en solid högermajoritet förlora en strid ström av omröstningar. SD skulle kunna få ett mycket besvärande inflytande. Det var svårt att styra i minoritet under förra mandatperioden. Nu skulle det bli betydligt svårare än så.

– Om vi låste fast oss i en rödgrönrosa koalition, oberoende av om en sådan tog makten eller inte, skulle vi omgående få svårigheter med att upprätthålla en tydlig S-identitet. S-politiken skulle återigen blandas upp av starka influenser från V, MP och Fi. Särskilt om koalitionen, vilket är sannolikt, stannade i opposition skulle detta kunna få allvarliga konsekvenser för vårt parti. Vi skulle gå till val nästa gång efter en mandatperiod där vi varit diffust rödgrönrosa i en rätt så tunn oppositionsroll.

– Med en rödgrönrosa koalition i Göteborg skulle vi även skapa en diskrepans till hur partiet agerar på det nationella planet. Den S-ledda regeringen, med stöd i mitten, skulle köra ett annat race än vad som vore fallet i Göteborg. En sådan uppdelning skulle kunna hanteras, men vore långtifrån optimal.

Jag vill inte helt utesluta en koalition med de rödgrönrosa. Det kommer, givet alla de svårigheter som det svaga Alliansstyret står inför, säkert att hända mycket under mandatperioden. Därför gäller det att vara flexibel och öppen för att gripa tag i intressanta möjligheter när de dyker upp.

Men för närvarande gör jag bedömningen att en sådan koalition vore fel drag att göra. Det är också den värdering som partiet genom en rad avgöranden har landat i fram till nu. Såväl fullmäktigegruppen som distriktsstyrelsen ställde sig steg för steg i höstas bakom den linje som vi nu gemensamt följer. Allt har hanterats i den ordning som är bruklig inom vårt parti.

Men om man lägger den rödgrönrosa koalitionstanken åt sidan – hur gör vi då för att se till att vi inom S blir en tung kraft i Göteborgspolitiken även under denna mandatperiod.

Processen är alltså i högsta grad igång. Över ett par månader har vi byggt ett arbetssätt för oppositionsrollen som på flera vis kan ge riktigt goda resultat.

För det första har vi stärkt de gemensamma krafterna genom en ny och intensiv informations- och mötesstruktur där alla S-gruppledare i nämnder och styrelser är aktivt involverade.

För det andra är vi alltså, tack vare den valtekniska samverkan med Demokraterna, skaffat oss ”superminoriteter” – 3 av 9 platser eller 2 av 7 platser – i nämnder och bolag som svarar för avgörande områden: jobb, trafik, utbildning, social utveckling, miljö, besöksnäringen, allmännyttan.

För det tredje har vi, utifrån dessa förutsättningar, snabbt utvecklat en generell hållning där vi både konstruktivt och effektivt samarbetar med alla andra partier utom SD. Vi har via sådana samarbeten redan fått med oss ett flertal viktiga beslut i nämnder och styrelser. Oftast har vi i detta haft stöd vänsterut. Det är fullt logiskt. Ibland har vi också byggt support i mitten och till höger.

På det stora hela taget vill jag nog påstå att mycket ser lovande ut. Det är självfallet inte bra att behöva jobba i opposition. Men vi finns i en oppositionsroll där vi har ett högst reellt inflytande och där det inte alls är säkert att sittande styre håller mandatperioden ut. Om vi gör det offensiva och positiva fotarbete som vi behöver göra finns det massor av möjligheter att ta tillvara.

10. Vad tycker du om att det dykt upp en del rasistiska troll i dina och andras flöden?

Min ståndpunkt är både självklar och glasklar:

Jag tar kraftfullt avstånd från alla former av rasism. Jag vill absolut inte se några rasistiska tendenser i debatten och avvisar mycket bestämt alla former av stöd eller medhåll från sådant håll.

Budskapet till alla rasistiska troll är väldigt enkelt: Håll er borta – på väldigt långt avstånd! Ni ska över huvud taget inte ha något med mig eller någon av mina partivänner att göra.

Frågan har aktualiserats på ett par sätt.

För det första fick jag förra veckan höra att det förekommit hot, hat och trakasserier mot partivänner i Göteborg. Det har bl a gjorts med rasistiska förtecken. Jag markerade då snabbt. Det är fullständigt oacceptabelt! Det spelar ingen som helst roll var man står i turbulensen: ingen ska utsättas för detta!

För det andra har vi de rasistiska troll på nätet som ibland dyker upp även i mina flöden. De har självfallet ingenting med min politik att göra. Tvärtom står de för raka motsatsen till det jag står för. Och jag vill inte under några omständigheter ha dem där. Min skarpa uppmaning är, som sagt, att de ska dra åt skogen.

Vad trollen vill göra är ofta att med rasistiska under- eller övertoner driver en agenda mot i första hand islamistisk extremism. Detta är fullständigt horribelt.

Att kritisera extremism – och då alla former av extremism – är nyttigt och viktigt. Men det får aldrig – aldrig någonsin – ske från rasistiska utgångspunkter. Då blir det helt fel och helt förkastligt. Demokratin förlorar stort. All kritik måste utgå från ett tydligt och otvetydigt avståndstagande från rasism och främlingsfientlighet.

Så återigen: Jag säger blankt nej till rasism! Punkt.

Teknikoptimist – javisst!

Många av de svåraste frågorna i Göteborgspolitiken har på ett eller annat sätt att göra med infrastruktur, mobilitet och trafik. Här går diskussionsvågorna höga – både mellan och inom partier.

Eftersom meningsskiljaktigheter – eller påstådda meningsskiljaktigheter – i dessa frågor blivit en liten del i den pågående turbulensen inom mitt parti tänkte jag att jag skulle ägna några rader åt att klargöra hur jag ser på saken.

Den centrala dynamiken i det mesta av det som nu sker på området är, som jag uppfattar det, den blixtsnabba teknikutvecklingen. Elektrifiering, automatisering och digitalisering är på väg att i grunden omdefiniera vad som händer och sker.

Inte minst håller det på att öppnas en hållbar dörr mot framtiden. Bilen – och lastbilen och bussen för den delen – går nu raskt från att ha varit en stor del av problemet till att bli en stor del av lösningen. Drastiska minskningar av utsläpp och buller ger dessa fordon en given roll i den gröna omställningen.

Ibland blickar jag tillbaka till när jag själv jobbade på Volvo i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Då var det naturligtvis inte lätt att se framför sig den utveckling som nu håller på att realiseras.

Om man ska summera ett par decenniers framsteg är den viktigaste punkten nog att teknikoptimisterna i stora drag har fått rätt. Jo, det går faktiskt att göra bilen så ren att den utan tvekan platsar i ett miljövänligt – och t o m fossilfritt – samhälle. Den innovativa kraften är uppenbarligen att lita på.

När jag pratar om en plan för att göra de lokala transporterna i Göteborg fossiloberoende till 2030 så är det precis den typen av optimism som jag vill driva vidare. Målet är tufft, men med ordentliga ansträngningar – i samverkan mellan näringslivet, akademin och det offentliga – skulle det helt klart ligga inom räckhåll.

Betydelsen av att upprätthålla ett nära och konstruktivt samarbete med näringslivet – och då särskilt med fordonsklustret i Göteborg – kan knappast överskattas. Detta är en väldigt viktig nyckel till framgång för hela stan. Ambitionen måste alltid vara att klustret ska fortsätta att fungera som en urstark motor i Göteborgsekonomin. Det är väldig många arbetstillfällen som hänger på den tråden.

Jag tror starkt på att satsa offensivt på kollektivtrafiken. Det är både logiskt och rimligt att den steg för steg får svara för en allt högre andel av de lokala transporterna. I samma kontext är det sannolikt vettigt att biltrafiken minskar en del.

Men att aktivt driva fram några större minskningar av biltrafiken ser jag med den nya teknologin inte några goda skäl till. Spelplanen har förändrats. Bilen har en utmärkt förmåga att lösa människors livspussel. Det ger den ett självklart långsiktigt existensberättigande.

Från dessa utgångspunkter – som jag vet att större delen av mitt parti gärna ställer upp på – får man sedan kasta sig in i de konkreta politiska beslutsprocesserna.

Tvärförbindelsen Torslanda är en sakfråga som återigen aktualiserades för några veckor sedan. Där är det viktigt att driva på planerings- och produktionsprocessen. Vi ska inte bygga nya vägar i onödan. Men detta är en tydligt motiverad nysträckning som kommer att lösa många problem. Att tillsammans med nej-partier sända negativa signaler i frågan borde därmed vara helt uteslutet.

Parkeringssituationen i city är en annan högaktuell fråga. Där är det mycket viktigt att jobba fram fler och bättre lösningar. Särskilt angeläget är det i detta skede att ha en nära dialog med butiker, restauranger och andra näringsidkare kring pragmatisk och kreativ problemlösning. Det handlar, i slutändan, om att hålla innerstaden i god form även under byggtiden. 10 min-parkeringar kan göras till 30 min-parkeringar. P-husen kan användas mer och bättre. Taxor kan sänkas på kvällstid. Det finns flera intressanta idéer att arbeta med.

Sammantaget måste man säga att vi lever i synnerligen intressanta tider. Utmaningarna är stora. Men möjligheterna är om möjligt ännu större. Jag är teknikoptimist. Och det står jag för.

Rätt ska vara rätt

Nu har drevet mot mig tagits till en ny nivå. Jag ska erkänna att jag blir lite mållös när jag ser hur mycket vissa personer är beredda att tänja på sanningen för att slå mot mig.

GP vill, i en drastiskt formulerad artikel, göra en sak av att jag inte fört info relaterad till frågan om valteknisk samverkan vidare från andra politiker till mitt eget parti. Det är en artikel som inte över huvud taget ger någon korrekt bild av vad som skett. Därför blir slutsatserna tyvärr helt felvisande.

Låt mig klargöra vad detta faktiskt har handlat om.

Under förhandlingsspelet i höstas fanns det relativt stora inslag av desinformation och rent bluffande. Det var på det stora hela taget en ganska icke-konstruktiv miljö där det hela tiden var nödvändigt att värdera sanningshalten i det som sades.

I min roll som gruppledare – och därmed operativt ansvarig – ingår naturligtvis att kontinuerligt värdera situationen och föra viktig och relevant information vidare till kommunfullmäktigegrupp och distriktsstyrelse. Det ligger i sakens natur att det då måste sållas i infoflödena.

Jag fick – i korta samtal med Josefsson och Bernmar samt i ett sent mail från den senare – indikationer på att det i 7-partikoalitionens uppgörelse om valteknisk samverkan skulle kunna finnas något inslag där S i begränsad utsträckning skulle kompenseras för den omfattande förlust av platser som denna i sig själv skulle resultera i.

Jag måste betona att jag har en helt annan bild av det korta möte som Josefsson hänvisar till i artikeln. Där framgick det inte över huvud taget att S skulle ”sitta i orubbat bo”.

Jag bad om uppföljande dokumentation – helst i form av en tydlig redogörelse för detaljerna i deras valtekniska samverkan. Någon sådan kom aldrig. Någon sådan har jag fortfarande inte sett. Nu hävdar partivänner till mig, som jag förstår det, att de i något senare skede – alltså inte där och då – skulle ha tagit del av innehållet i något slags avtal utan att informera mig. Det låter mycket märkligt att något på det viset dyker upp långt i efterhand.

I och med att jag inte fick någon dokumentation kunde jag inte ta uppgifterna som seriöst menade. Hur skulle jag ha kunnat göra det?

Till saken hörde att 7-partikoalitionen inte i något annat avseende visat minsta tillstymmelse till generositet gentemot mitt parti. Tvärtom. De har i allt annat som de gjort säkerställt att utfallet för mitt parti blivit så dåligt som möjligt. Varför skulle de då plötsligt göra det nu?

Till saken hörde också att de båda herrarna – Josefsson och Bernmar – hade starka incitament att försöka se till att det inte blev någon valteknisk samverkan mellan mitt parti och Demokraterna. Genom denna andra valtekniska samverkan skulle 7-partikoalitionen nämligen förlora merparten av de poster som de teoretiskt sett vunnit på sin första manöver.

Sammantaget gjorde jag bedömningen att det för mitt partis del inte fanns något trovärdigt i detta att hämta. Därmed förde jag inte heller informationen vidare.

Det relevanta som jag fick skriftligt var ett slarvigt formulerat och sent skickat mail från Bernmar – inte heller detta med någon stödjande dokumentation. Det säger bara att mitt parti ska få behålla två ordinarie platser i Nämnden för konsument- och medborgarservice. Det är den enda 7-nämnd som är aktuell. Budskapet när det gäller 9-nämnder är oklart. Bolagen nämns inte alls.

Artikelns huvudhypotes är att jag på något vis skulle ha ”lurat” mitt parti att arbeta fram en valteknisk samverkan med Demokraterna. Den hypotesen håller inte. Varför i hela fridens namn skulle jag ha velat göra det?

Detta var en svår och besvärlig process gentemot ett parti som vi varit skarp motståndare till i valrörelsen. Det är klart att det var känsligt. Det krävde en jätteinsats i tid och energi när det gällde både förhandling och förankring för att få en uppgörelse på plats. Om det hade funnits en enklare väg ut hade jag självfallet rekommenderat mitt parti att ta den vägen.

Totalt sett förlorade vi inom S 21 ordinarie platser och 17 ersättarplatser i nämnder och bolag på 7-partikoalitionens valtekniska samverkan. Där fanns alltså – vilket vissa nu inte verkar vilja låtsas om – ett stort och reellt minus.

Med hjälp av vår egen valtekniska samverkan med Demokraterna tog vi tillbaka 20 ordinarie platser och 4 ersättarplatser. Vi fick dessutom med oss socialdemokratiska ”superminoriteter” – 3 av 9 platser eller 2 av 7 platser – i flera av de nämnder och bolag som hanterar de frågor som är viktigast för oss: jobb, trafik, utbildning, social utveckling, miljö, besöksnäringen, allmännyttan. Detta blev alltså ett mycket viktigt verktyg för att stärka mitt parti i ”vardagsarbetet” i nämnder och bolag.

Utfallet blev gott. Men jag hade självfallet aldrig gett mig in på detta om det inte varit absolut nödvändigt. Jag hade inte ens kommit på tanken. Nej, jag är faktiskt inte korkad.

Det är tråkigt att drevandet i och med detta vridits upp ytterligare ett snäpp. Men för egen del kan jag inte göra annat än det jag nu i snart två veckor har gjort: grundligt och noggrant redogöra för sakläget. Rätt ska vara rätt. Allt annat vore helt orimligt.

Still standing!

Nästan varje människa som jag träffar i dessa dagar tittar bekymrat på mig och undrar hur jag mår. Hur orkar du ta dig an drevet? Hur klarar du att stå rakryggad i en sådan ”shitstorm”?

Jag förstår naturligtvis frågan. Den är berättigad. Nästan alltid ställs den också med positiv och genuin omtanke. Det som jag gör – i en för övrigt väldigt ovanlig situation – är mycket ovanligt i sig.

I går kväll gjorde jag för eget bruk en ordentlig uppdatering. Var står jag och hur ska jag jobba framåt? I den lilla övningen identifierade jag raskt 10 goda skäl att kämpa på:

1. De anklagelser som distriktsstyrelsen – hela tiden i det offentliga – riktar mot mig är tunna, halvsanna eller osanna. Jag har, precis som vi alla har, mina fel och brister. Men det finns inget i det som framförs som ens är i närheten av att motivera de bryska avgångskraven.

2. Jag kan inte – med hänsyn till min egen integritet och till anständigheten inom partiet – acceptera argumenten om att det inte spelar någon roll om styrelsen har fel i sak: jag ska ändå lägga mig platt för dess vilja. Så kan man bara inte resonera. Då är man ute på ett farligt sluttande plan.

3. I den utsträckning som det, bakom väggen av osakligheter, finns reella problem gör jag bedömningen att det med god marginal rör sig om saker – kanske främst i den politiska koordineringen – som utan större åthävor kan åtgärdas. Får man bara bort den extrema affekten, som nu stör ut många sunda förnuft, skulle det inte vara någon stor sak att finna lösningar. Jag har redan pekat på möjligheten – vilket ju inte alls är ovanligt i den typen av processer – att ta in professionellt stöd från någon utanför partiet.

4. Jag upplever att jag – trots att distriktsstyrelsen ägnar sig åt inpiskning – har ett brett och starkt stöd inom partiet. Många partivänner har starka önskemål om att jag, av omsorg om partiet, ska stå på mig. Dessa röster vill jag självfallet respektera.

5. Jag upplever inte – vilket ofta sker i drevliknande processer – att det skapats någon bubbla av tystnad kring mig. Tvärtom! Jag får en fantastisk uppbackning från alla delar av göteborgssamhället. De positiva tillropen och reaktionerna bara strömmar in. Detta värmer verkligen.

6. Jag brinner fortfarande – även under så svåra omständigheter – i allra högsta grad för att utveckla partiet och hela Göteborg. Herregud: på de tre år där jag har haft förmånen att ha en ledande position har jag ju inte ens kommit halvvägs. Jag vill väldigt gärna fortsätta att – tillsammans med andra i ett rejält lagarbete – driva förnyelseprocesserna vidare.

7. Jag brinner särskilt för det som jag under lång tid brunnit starkt för: nämligen att höja jämlikhetsarbetet till en betydligt högre nivå. Att det bräckliga Alliansstyret nu aktivt försöker montera ner ”Jämlikt Göteborg” gör mig frustrerad. Vi måste tvärtom använda fler och bättre verktyg för att i ett brett och långsiktigt arbete lyfta utsatta områden, minska klyftor och segregation samt på allvar börja väva ihop stan. Vi måste gå ”all in” på ökad jämlikhet. Det vinner alla på.

8. Om jag skulle få fortsatt förtroende på den extrainsatta kongressen den 3 mars menar jag bestämt att det finns en positiv väg framåt. Ett ja skulle i sig vara en mycket tydlig signal – från det högsta beslutande organet – om vartåt partiet ska gå. Kort efter denna kongress följer en ordinarie kongress i början av april där både distriktsstyrelsen och valkommittén ska ombildas. Det ger utmärkta möjligheter till en nystart. Vad gäller fullmäktigegruppen är jag övertygad om att det – med drevet överstökat och i en sådan kontext – skulle vara fullt möjligt att återgå till ett normalt arbete.

9. Innan ”helvetet brakade lös” hade vi på kort tid fått igång ett bra oppositionsarbete. Vi hade, för att öka den politiska kraften, byggt nya och starkare informations- och mötesstrukturer med alla S-gruppledare i nämnder och bolag. Vi har socialdemokratiska ”superminoriteter” – 3 av 9 platser eller 2 av 7 platser – i flera av de nämnder och bolag som hanterar frågor som är mycket viktiga för oss: jobb, trafik, utbildning, social utveckling, miljö, besöksnäringen, allmännyttan. Detta ger unika möjligheter att få genomslag för S-politiken. Till det ska läggas att det bräckliga Alliansstyret kommer att få svårt att hålla mandatperioden ut. Allt detta är det naturligtvis bara att jobba vidare med när lugnet återvänt.

10. Ibland här i livet måste man ta en rejäl fight för det man vet är rätt och riktigt. Det här är ett sådant tillfälle.

Sammantaget är läget glasklart: jag håller i.

För någon dag sedan fick jag den gamla slagdängan ”I’m still standing” på huvudet. Jag undrar om det inte var Elton John som gjorden den först. Den snurrade runt ett antal varv – på det där viset som bara gamla slagdängor kan göra – innan jag insåg att titelraden faktiskt hade något att säga mig. I’m still standing.

(S)tarkare allmännytta

Igår kväll avslutade kommunfullmäktige i Göteborg en omfattande process för att besätta platserna i stadens alla nämnder och bolag. Nämnderna och några av bolagen beslutades i december. I en sista runda fastslogs nu vem som ska sitta var även på återstoden av bolagssidan.

Givet grundförutsättningarna skulle jag säga att utfallet för socialdemokratisk del blev riktigt skapligt. Att 7-partikoalitionen (Alliansen + V, MP och Fi) ställt oss utanför presidierna är inte bra. Samtidigt ska detta inte, om man ser till den konkreta politiska dynamiken, behöva bli någon större nackdel. Vi är klart största parti och någon som man behöver prata med om man vill få någonting gjort.

Vad som däremot blev bra är den valtekniska samverkan med Demokraterna. I ett läge där 7-partikoalitionen gick ihop i en valteknisk samverkan blev det nödvändigt för oss att se vad vi kunde göra tillsammans med Demokraterna – alltså det näst största partiet. Om vi socialdemokrater hade förhållit oss passiva hade vi i den valtekniska kalkylen tappat 21 ordinarie platser och 17 ersättarplatser i nämnder och bolag. Med hjälp av vår egen valtekniska samverkan med Demokraterna – som är ren i och med att den bara rör själva valtekniken – tog vi tillbaka 20 ordinarie platser och 4 ersättarplatser. Detta kommer att göra massor av skillnad för S-inflytandet under mandatperioden.

Vad som är särskilt intressant, och värdefullt, är att vi genom denna valtekniska samverkan också lyckades att – i stort sett – bygga socialdemokratisk styrka i de nämnder och bolag som hanterar våra högst prioriterade frågor.

På nämndssidan har vi nu 3 av 9 platser, alltså ett slags ”superminoritet”, i nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning, social resursnämnd, trafiknämnden, utbildningsnämnden samt miljö- och klimatnämnden. Här finns mycket goda möjligheter att få genomslag för S-politiken inom avgörande jobb-, trafik- och hållbarhetsfrågor. Resultaten har ju inte heller låtit vänta på sig. Vi har redan, genom att skapa brett stöd, fått med oss ett flertal viktiga beslut.

Inom bolagssfären har vi en särskild styrka på flera olika håll. En avgörande framgång är att vi fått med oss styrkepositioner i de allmännyttiga bostadsbolagen. I AB Framtiden, koncernmodern, sitter det socialdemokrater på 3 av 9 ordinarie platser i styrelsen. I dotterbolagen – Poseidon, Bostadsbolaget, Familjebostäder och Egnahemsbolaget – tar vi socialdemokrater 2 av 7 ordinarie styrelseplatser.

Detta ger oss realistiska möjligheter att – även under det rådande Alliansstyret – ha ett tungt och tydligt inflytande på hur allmännyttan ska utvecklas.

Det kommer säkert att uppstå en del problem kring det faktum att Alliansen styr de centrala mekanismerna i stan. Det har på sistone kommit en del oroväckande signaler – som vi starkt motsätter oss – från bl a L om att sälja ut och ombilda i rask takt. Men med vår betydande representation kommer vi att kunna bygga majoriteter för att lösa och hantera många av problemen på ett sätt som ligger i linje med våra preferenser. Att konstruktivt skapa stöd till vänster och i mitten, och kanske någon gång även till höger, borde definitivt ligga inom räckhåll.

Vår agenda för allmännyttan är offensiv:

– Vi ser mycket positivt på att Framtidenkoncernen nu trappar upp nyproduktionen rejält – med fokus inte minst på aktiv stadsutveckling i ytterstaden. Det behöver byggas många fler bostäder för vanligt folk.

– Vi vill att det byggs 60 000 nya bostäder, varav minst 30 000 hyresrätter med rimliga hyror, fram t o m 2028. I detta ska allmännyttan, på flera olika sätt, ha en helt central roll

– Vi menar att allmännyttan kan och bör göra massor av bra saker när det gäller att främja tryggheten och den sociala utvecklingen i utsatta områden. I detta avseende är Framtidenkoncernen redan i gång med ett lovande arbete.

För en socialdemokrat är en stark allmännytta alltid en absolut topprioritering. Därför känns det riktigt positivt att vi kunnat ro dessa styrkepositioner i land.