Satsa friskt på sänkta sjuktal

Vi går, av allt att döma, mot friskare tider. Efter att sjukfrånvaron i Göteborgs Stad ökat under några år finns det nu tecken på att den till sist är på väg att minska. Det är riktigt goda nyheter.

För augusti var sjukfrånvaron i stadens förvaltningar klart lägre i år än förra året. Tittar man på en prognos för helåret för förvaltningarna är det inte omöjligt att 2018 blir ett bättre år än 2017. Det skulle i så fall vara första gången sedan 2010 som sjukfrånvaron ett år blir lägre än föregående års. Till detta ska läggas att trenden på bolagssidan sedan tidigare är lovande med minskningar i några bolag.

Det finns säkert makrotrender som påverkar utvecklingen. Men mycket talar också för att det som nu sker åtminstone delvis är ett resultat av ett starkare arbetsmiljöarbete.

Under mandatperioden har vi mycket aktivt trappat upp insatserna på arbetsmiljöområdet.

Vi har slopat delade turer, infört rätt till heltid (med deltid som frivillig möjlighet), introducerat gratis arbetskläder i fler yrkeskategorier, börjat minska heltidsmåttet för nattarbete, tagit fram offensiva arbetsmiljöplaner, gjort specialinsatser för att förbättra socialsekreterarnas arbetssituation samt pressat ner andelen timanställda till rekordlåga nivåer.

Vi har, inom ramen för en storsatsning på ett hållbart arbetsliv, bl a skapat upplägg för att låta äldre medarbetare gå över från ordinarie arbetsuppgifter till ett fokus på att handleda nyanställda. Det ger en väldigt nyttig kunskapsöverföring och bättre möjligheter att orka ända fram till pensioneringen.

Vi har jobbat med avlastning. Genom fler extratjänster, assisterande tjänster och serviceassistenter får välfärdsproffsen chansen att fokusera på sin profession – inte på belastande kringsysslor.

Därmed har det börjat hända något precis där det måste hända något. Den självklara prioriteringen i det läget vore givetvis att aktivt och systematiskt driva uppgraderingen av arbetsmiljöarbetet vidare. Sjuktalen måste aktivt pressas ner. Alla vinner på friskare arbetsplatser. Det är den givna vägen att gå.

Tyvärr tycks Alliansen inte riktigt hålla med. När de nu tar över i ett väldigt tunt och svagt styre av staden verkar de vilja göra arbetsmiljöarbetet till ett slags icke-prioritet. Deras budget för 2019 är i detta avseende dyster läsning.

De vill avskaffa den starka anställningstrygghet som staden haft under lång tid. Otrygga medarbetare, som behöver oroa sig för sin anställning och inkomst, riskerar i högre grad att bli sjuka – vilket drabbar både individen och välfärden. Vidare vill Alliansen bl a stoppa påbörjade arbetsmiljöreformer för ett hållbart arbetsliv, betalda arbetskläder och minskat heltidsmått för nattarbete.

Detta är inte alls några bra signaler. Jag hoppas naturligtvis att de positiva tendenserna – särskilt på basis av allt som redan gjorts – ska kunna säkras och förstärkas. Men det är högst tveksamt om ett ointresserat och skakigt Alliansstyre över huvud taget kommer att kunna vara till någon hjälp. Detta är uppenbarligen inte deras grej.

Låt inte makten förblinda

Igår blev det ännu en turbulent dag i Göteborgspolitiken. Denna gång var det Alliansen som kallade till presskonferens.

Budskapet var nu att Alliansen och vänstergänget (V, MP och Fi) har gjort upp om hur de gemensamt vill att Göteborg ska styras.

Vänstergänget lovar att släppa igenom Alliansens budget. Från att i juni ha röstat ja till S-budgeten, som alltså redan är antagen, vänder de 180 grader. Det är halsbrytande. Allt det som särskilt V i somras tyckte var förfärligt i Alliansbudgeten – såsom LOV/privatisering i hemtjänst och daglig verksamhet samt en kraftig prishöjning i kollektivtrafiken – tycks de numera betrakta som helt ok.

I utbyte får vänstergänget presidieposter i nämnder och styrelser. I så spretiga presidier skulle det knappast åstadkommas särskilt mycket. Det allra mesta skulle av nödvändighet behöva hanteras med andra partier. Därför är det främst arvodena för posterna som detta handlar om.

För att skyla över de uppenbara tveksamheterna i en inte särskilt vacker deal försöker parterna hänvisa till att det skulle finnas något slags praxis. I ett helt nytt politiskt landskap är sådana resonemang inte giltiga. Någon praxis för det nya läget existerar inte. Partena har gjort upp för att de velat göra upp. Andra argument är bara svepskäl.

Jag har uttryckt mig ganska skarpt om uppgörelsen. Det har jag gjort med utgångspunkt från Göteborg och göteborgarna. I det perspektivet är jag riktigt bekymrad.

Det här är politik när den är som sämst. Uppgörelsen har uppenbarligen vuxit fram ur ett rent maktspel som inte skett med stans bästa för ögonen.

Upplägget innebär att Alliansen, som tappade i valet, skulle styra staden med bara 24 av 81 mandat i kommunfullmäktige och en påfallande svaghet i nämnder och styrelser. Det rör sig om en unikt tunn och bräcklig minoritet. Ett sådant styre vore inte seriöst.

Göteborg befinner sig i en avgörande fas i sin utveckling. Det händer massor i stan. Mycket – inte minst i termer av infrastruktur och stadsbyggnad – är på väg åt rätt håll. Men för att kunna behålla greppet om det positiva utvecklingsarbetet är det nödvändigt med både stabilitet och handlingskraft.

Då duger det inte att lansera en av de klenaste styrande minoriteter som någonsin skådats. Den signal som det sänder ut är att man för att kunna ta makten är beredd att låta staden underprestera rejält. Man sätter det egna kortsiktiga intresset framför stadens. Att medvetet skapa gedigen osäkerhet kring massor av viktiga beslut och processer är inte att ta ansvar. Tvärtom.

Vad Göteborg behöver är en bredare koalition som gör det möjligt att styra staden på ett stabilt och handlingskraftigt vis. För det krävs en blocköverskridande lösning. Med bara lite god vilja finns en sådan definitivt inom räckhåll. Då skulle det gå att aktivt och förutsägbart leda staden åt rätt håll. Det skulle Göteborg och göteborgarna ha allt att vinna på.

Min linje är, och har hela tiden varit, att ta ansvar för Göteborg genom att prestigelöst och pragmatiskt väva ihop en sådan bredare koalition. Möjligheterna för detta är inte alls uttömda. Om det skulle krävas några ytterligare veckor för att nå fram till ett seriöst styre så vore det rimligt att utnyttja den tiden. Om bara skattesatsen tas i november behöver beslut om stadens nya budget inte fattas förrän i december.

Efter gårdagens eufori är det många som nu behöver en ordentlig reality check. Det är dags att stanna upp och tänka till: att se klart och inte låta makten förblinda. Det hafsiga maktpussel som presenterades igår vore verkligen inte bra för Göteborg.

Göteborg förtjänar seriöst styre

Det har varit en lite stökig dag i Göteborgspolitiken. V, MP och Fi har i en presskonferens och på andra vis deklarerat att de som ett enat block går i opposition.

För den som följt alla turer är detta ingen överraskning. Möjligen kan man förvånas av att MP väljer att så ensidigt låsa fast sig i vänsterhörnet. Men att oppositionssuget funnits där har för övrigt varit tydligt under lång tid.

I budskapet från det nya blocket har det även funnits antydningar om att det är på väg att byta fot i frågan om stadens budget för 2019. I juni röstade alla tre partier aktivt för den S-budget som därmed antogs. När samma budget nu ska behandlas av det nyvalda kommunfullmäktige om dryga två veckor verkar de vara inne på att plötsligt tycka något helt annat. Det är mycket oklart varför.

I retoriken talar de om att jag och mitt parti skulle ha agerat passivt. Det ligger naturligtvis inget i de beskyllningarna. Jag håller igång ett mycket intensivt fotarbete – men gör det med en inriktning som skiljer sig från deras. I själva verket tror jag att det kan ha varit mina aktiva sonderingar över hela det politiska spektrumet, exklusive SD, som kan ha provocerat blockpartierna.

Vad detta rör sig om är i stället olika synsätt på hur man bygger ett fungerande styre av staden. Att sätta sig och exklusivt förhandla en rödgrönrosa budget, som blockpartierna önskar, vore helt fel väg att gå. Om man skulle försöka styra staden på en sådan budget skulle man i många sammanhang röstas ner av Alliansen + Demokraterna och i nästintill varje sammanhang ge SD en potentiell vågmästarroll. För mig är det uteslutet att sätta SD i den positionen. Det är märkligt att inte blockpartierna håller med.

Med en färdig rödgrönrosa budget skulle det inte heller vara realistiskt att erbjuda ytterligare partier att delta. Ska man förhandla måste man visa respekt. Då måste andra partier ges möjlighet att vara med vid förhandlingsbordet redan från start. Det går inte att bjuda in ”med en rak vänster”.

Jag ser detta på ett annat vis. Den väg som jag i stället valt handlar om att ta ansvar för Göteborg genom att skapa ett så pass bred koalition att det blir möjligt att styra staden på ett effektivt vis. För det krävs en blocköverskridande lösning.

V, MP och Fi skrapar ihop 19 av 81 mandat i kommunfullmäktige. Det skulle inte vara i närheten av en trovärdig styrande koalition. Alliansen, som tappade stort i valet, fick inte mer än 24 av 81 mandat. Inte heller det skulle vara ett seriöst styre.

Göteborg står inför en rad viktiga och svåra beslut, vägval och processer. Att gå in i ett sådant arbete med en lövtunn och synnerligen skakig minoritetskoalition vore inte det minsta ansvarsfullt. Staden skulle riskera att relativt snabbt tappa i förtroende. Förr eller senare skulle göteborgarna bli lidande.

Jag ser flera olika alternativ över blockgränsen. Ser man till både procenttal och sakfrågor borde det finnas alla möjligheter att sy ihop precis det stabila och handlingskraftiga styre som Göteborg så väl behöver. Då är det självklart för mig att det är där som jag ska ha mitt fokus. Och detsamma, menar jag bestämt, borde gälla för alla politiker som verkligen vill det bästa för staden.

Jag har inga problem med att ta kritik från det nya vänsterblocket. Jag står fast. Göteborg och göteborgarna behöver och förtjänar ett seriöst styre av stan. Ett sådant ligger definitivt inom räckhåll. Därför tänker jag inte nöja mig med mindre.

Vässat arbete mot växande antisemitism

Ibland blir bra saker bättre än man tänkt sig. Så var det för mig i veckan. Efter att jag i våras hade bjudit hit henne kom Katharina von Schnurbein, EU-kommissionens koordinator för arbetet mot antisemitism, i torsdags på ett tvådagarsbesök till Göteborg.

Tanken med inbjudan var att mer aktivt börja sätta in de insatser vi gör här i stan i en bredare europeisk kontext. Antisemitismen är i högsta grad ett gränsöverskridande problem. Då tror jag att vi har mycket att vinna på att samarbeta med andra aktörer i Europa och världen.

Det blev – med bl a Judiska församlingen, Segerstedtinstitutet och polisen på dagordningen – ett riktigt värdefullt besök. Det är inte bara så att von Schnurbein är en väldigt kompetent och kapabel person. Det visade sig också att hennes erfarenheter och agenda matchade mycket väl mot allt det som nu händer i Göteborg. Det blev en nyttig och utvecklande dialog.

Diskussionerna kan, i korthet, summeras i tre punkter:

Nygammal antisemitism bryter fram

Vad som på senare år blivit alltmer bekymmersamt är att antisemitismen plockas upp och utvecklas av den unga generationen. Man hade möjligen kunnat hoppas på att eländet skulle dö ut med tiden. Men så är det inte alls. Snarare tvärtom.

Brandattentatet mot synagogan i Göteborg begicks av ett gäng unga män. De dömda är i dryga 20-årsåldern. Lärare och elever vittnar om att klimatet i skolan har hårdnat. Det kan vara svårt att undervisa om Förintelsen – när elever med anti-judiska föreställningar protesterar. Unga judar – som i skolan kan utsättas för angrepp som ”judesvin” eller “det var synd att Hitler inte gasade er allihop” –  funderar ofta på säkerhet och hur tydligt de ska visa sin identitet. Ett enkelt halssmycke kan göra dem till måltavlor.

Detta är på intet sätt unikt. Liknande mönster finns nu på flera andra håll i Europa. Det antisemitiska giftet återskapas.

Hotet kommer från flera håll

Von Schnurbein var noga med att betona att antisemitismen blir alltmer komplex. Den judiska minoriteten pressas från flera olika håll.

Där finns den högerextrema antisemitism som på olika vis är kopplad till det nazistiska tankegodset. Där finns en antisemitism i vissa radikalt eller extremistiskt islamistiska miljöer som inte sällan länkas till Israel-Palestina-konflikten. Där finns också en, som regel Israel-Palestina-relaterad, antisemitism i vissa radikala eller extremistiska vänsterkretsar.

Det var intressant att kunna konstatera att hennes europeiska bild är nästan exakt densamma som den som jag och många med mig nu ser i Sverige och Göteborg. Den ökade komplexiteten gör i sin tur att arbetet mot antisemitism blir svårare. Nu är det helt uppenbart en kamp på flera fronter.

Skolan är en viktig nyckel till förbättring

Av allt det som nu behöver göras för att pressa tillbaka antisemitismen valde von Schnurbein att lyfta fram de insatser som kan och bör göras inom ramen för demokratiarbetet i skolan. Där är det nödvändigt att mer resolut ta tag i de förebyggande åtgärderna.

Det handlar om att ge rektorer och lärare tydligare riktlinjer, ökad kunskap och bättre verktyg för att kunna ta svåra samtal samt bemöta intolerans och antidemokratiska yttringar. Skolpersonalen behöver hela tiden känna att de har uppbackning och mandat att verkligen säga ifrån. I skolan – liksom i hela samhället – måste det vara en självklarhet att ta ett gemensamt ansvar för att direkt ingripa mot alla antisemitiska tendenser. Hot och trakasserier får aldrig passera utan skarpa reaktioner och ordentliga påföljder.

Det handlar även om att koppla teori med samtal med praktiska erfarenheter som besök i synagogor och resor till f d koncentrationsläger.

Detta är i högsta grad den typ av insatser som vi prioriterar även i Göteborgs Stad. Just skolan är ju tyngdpunkten i det särskilda åtgärdspaket mot antisemitism och annan extremism som beslutades i somras.

Exakt hur vi från Göteborgs sida ska ta samverkan med von Schnurbein och andra europeiska aktörer vidare får den närmaste framtiden utvisa. Det finns några intressanta trådar att jobba med. Men den generella slutsatsen är glasklar: för att verkligen kunna växla upp arbetet mot antisemitism behöver vi ta vara på alla de goda krafter som vi kan samarbeta med.

Det är friheten som står på spel

Det har varit en del turer kring en stämning som lämnades in i förra veckan. MMRK-representanterna Abdullahi och Doubakil anklagar mig, utan något som helst stöd från polis eller åklagare, för förtal utifrån vad jag skrivit på min blogg. Mitt motiv, hävdar de, skulle ha varit att ”kränka målsägandena på grund av deras trosbekännelse”.

Anklagelserna är fullständigt orimliga. Stämningsansökan är oklar och påfallande tunn. Men icke desto mindre måste processen få ha sin gång. I Sverige är det möjligt för den som har mycket pengar – med risk att tvingas stå för höga rättegångskostnader – att driva en helt egenkonstruerad civilrättslig process av det slaget.

Jag har fått ett fantastiskt stöd. Det är jag tacksam för. Ett flertal personer med utmärkta kunskaper på området, bland andra Magnus Sandelin och Magnus Ranstorp, har konstaterat att jag är helt rätt ute. Ledande ledarredaktioner – som DN, GP och Sydsvenskan – har dragit samma slutsats. När pusselbitarna läggs ihop, och där har många bidragit under den senaste veckan, blir bilden av de två kvinnornas aktivism verkligen inte vackrare. MMRK har bjudit in och försvarat terrorister på ett sätt som i avgörande delar varit helt horribelt.

Om vi lägger själva processen åt sidan för ett tag så skulle jag vilja gå ”back to basics”. Det är nödvändigt att – bortom de teoretiska och principiella resonemangen – vara på det klara med vad arbetet mot extremism i realiteten rör sig om. Anledningen till att jag så aktivt lyfter detta arbete är att det i allra högsta grad är viktigt på riktigt.

I grunden bör man ha ett helhetsperspektiv på extremism. Även om skillnaderna självfallet är stora mellan olika slags höger-, vänster- och religiös extremism finns där en röd tråd. Det rör sig om krafter som med varierande medel tar strid mot grundläggande demokratiska principer.

Utifrån det perspektivet kan man specifikt titta på effekterna av en växande islamistisk extremism. Det som rent konkret händer när extremister – eller egentligen hela skalan från radikala fundamentalister till våldsbejakande islamister – tillåts ta greppet är att andra människors frihet inskränks. Låt mig exemplifiera med några händelser och mönster från de senaste åren:

– Det har uppstått begränsade men reella problem i vissa förskolor och skolor där barn tvingas bära slöja, där flickor systematiskt nedvärderas samt där flickor och pojkar separeras på ett konstlat vis.

– I flera områden i Sverige har livsmöjligheterna särskilt för unga kvinnor beskurits på senare tid. De har hamnat i en situation där de begränsas i klädsel, livsstil, karriär och mycket annat.

– Hbtq-personer har i ungefär samma områden exponerats och kritiserats så till den grad att de i realiteten tvingas undvika att leva öppet som den de är.

– I vissa miljöer har det skapats system för indoktrinering och värvning till terrororganisationer – med fokus på individer som med andra influenser nog valt en annan väg – som varit så effektiva att omkring 300 personer från Sverige valt att ansluta sig till IS.

– Med i sammanhanget finns också terrorismen på svensk mark – som naturligtvis har en hämmande och destruktiv effekt i samhällslivet. Vi hade terrorattentaten på Drottninggatan i Stockholm: det fallerade 2010 och det förödande 2017. Säkerhetspolisen konstaterade förra året att de våldsbejakande extremistmiljöerna i Sverige vuxit till ca 3000 hotaktörer. Av dem är drygt 2000 våldsbejakande islamistiska extremister.

En nyttig helhetsbild ges i en gedigen rapport, ”Mellan salafism och salafistisk jihadism – påverkan mot och utmaningar för det svenska samhället”, som Försvarshögskolan presenterade i somras.

Med detta vill jag säga att extremism inte bara är något teoretiskt tvisteämne – vilket man ibland kan få för sig i en stökig debatt – utan tvärtom ett fenomen som ger handfasta och allvarliga konsekvenser. Här står vi inför missförhållanden som vi omedelbart och med kraft måste ta tag i.

Samtidigt vill jag inte säga att händelserna och mönstren nödvändigtvis är kopplade till varandra. Så är det ibland, men så behöver inte vara fallet.

Jag vill inte heller säga att den islamistiska extremismen skulle vara viktigare att uppmärksamma än höger- eller vänsterextremism. Jag är alltid noga med att ta avstånd från alla former av extremism.

Och jag vill absolut inte att någon ska få intryck av att jag skulle vara mot religionen som sådan. Där har jag varit glasklar med att det är extremismen – definitivt inte de sunda religiösa krafterna – som är problemet. Jag vänder mig starkt mot alla former av islamofobi, antisemitism och, om man ser sig runt i världen, förföljelser av kristna. Sådana yttringar är farliga och kan aldrig ha någon plats i ett anständigt samhälle.

Sammantaget är läget tydligt. Extremism kan möjligtvis vara teori, men är i första hand hård och bitvis brutal praktik. Att motarbeta extremismen är därför väldigt viktigt. Det är friheten som står på spel.

Att pressa till tystnad

Jag säger blankt nej till alla former av extremism. Inte minst har jag varit glasklar med att aktiviteter och verksamheter som riskerar att strida mot grundläggande demokratiska principer aldrig ska ges någon plats i Göteborgs Stad.

Vid tre tillfällen det senaste halvåret har förvaltningar inom staden sagt nej till att stödja arrangemang som ensidigt skulle dominerats av representanter för Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK). Det har rört sig om samtal efter visningar av filmen ”Burka Songs 2.0”, vilken i sig inte är något problem, samt om en heldag på temat ”antirasistisk hiv-prevention”.

Stadens hållning reflekteras bl a i social resursförvaltnings nej till heldagen. Där konstateras att MMRK-medlemmen Doubakil, med maken Sabuni, ”är kontroversiella föreläsare och konsulter. Flera debattörer, terroristexperter och polis menar att de kan associeras till muslimska brödraskapet, extremistiska personer och odemokratiska organisationer.” Och vidare: ”Göteborgs Stad ska inte samarbeta med verksamheter som vi inte kan vara säkra på ställer sig bakom demokrati och mänskliga rättigheter.”

Jag har välkomnat agerandet från de olika förvaltningarna. Jag har, i linje med de bedömningar som då gjorts samt med stöd även från annan expertis, beskrivit MMRK-medlemmarna Doubakil och Abdullahi som extrema röster som i andra sammanhang bjudit in och försvarat terrorister. Jag har också noterat att MMRK:s påstådda försvar av rättigheter regelbundet går över i ett aktivt försvar av terrorister och deras agerande. Mitt syfte har varit att, i relativt komplexa frågor, klargöra min ingång och vad allt detta handlar om.

Två exempel på att MMRK bjudit in terrorister beskrivs bl a i en DN-artikel från i våras: ”MMRK är en organisation som försvarar muslimers rättigheter – och som även anklagas för att försvara terrorister. 2010 bjöd MMRK in den terrordömde imamen Ali Berzengi som talare. Även Munir Awad, som strax därpå skulle gripas och dömas till tolv års fängelse för att ha planerat ett attentat mot Jyllands-Postens redaktion i Köpenhamn, bjöds in till samma seminarium.”

MMRK har, enligt terroristforskarna Ranstorp och Hyllengren vid Försvarshögskolan, varit medarrangör för möten där organisationen Cage UK varit representerad. Forskarna noterar, i ett Expresseninlägg från 2014, att det finns ”ett omfattande antal kontakter och stöd mellan Cage UK och anklagade terrorister och hatpredikanter” samt att organisationen kan ”beskrivas som en islamistisk gruppering som inte missar en möjlighet att rycka ut till terroristers försvar”. Vidare konstaterar de att Cage UK i samverkan med MMRK, innan Awad greps och dömdes för det planerade attentatet mot Jyllands-Posten, skrev ”en vitbok som förklarade hans gunst”.

Tittar man närmare på debattinlägg där Doubakil och Abdullahi varit involverade har de ett förhållningssätt som innebär att svenska islamistiska terroristers illdåd och farlighet okritiskt spelas ner samtidigt som vikten av att främja sådana terroristers intressen och rättigheter spelas upp. De prövade ett tag att driva tesen – som nästan ingen annan betraktade som vettig och som i realiteten visat sig helt ohållbar – att återvändande IS-terrorister nog inte skulle ses som någon risk i det svenska samhället. Vad nästan alla andra benämner ”terrorister” har förskönande beskrivits som ”politiserade svenska muslimer som strider utomlands”. Vad nästan alla andra betraktar som objektivt, rimligt och nödvändigt anti-terrorismarbete försöker de avfärda med hisnande anklagelser om ”raslagar” och ”angiverisamhälle”. I mer övergripande analyser finns en benägenhet att lägga ansvaret för existerande terrorism på USA och delvis Europa snarare än på terroristorganisationerna själva.

Mot denna bakgrund har vi nu hamnat i ett läge där jag hotas med stämning.

Tidigare i år polisanmälde Doubakil och Abdullahi mig för förtal. Det ledde absolut ingenstans. Polis och åklagare såg över huvud taget ingen anledning att gå vidare med grundlösa påståenden.

Nu vill kvinnorna försöka längs ett annat spår. Denna gång hotar de med att själva, utan något som helst stöd från polis eller åklagare, stämma mig för ”förtal med hatbrottsmotiv” vid Göteborgs Tingsrätt.

Innan de lämnar in en egenkonstruerad stämning, enligt angiven plan på måndag, vill de ge mig möjligheten att undvika processen genom att ta bort de inlägg på min blogg där de ”beskrivs i negativa ordalag” och samtidigt publicera något slags ursäkt.

Till detta upplägg har de fogat en mediastrategi. Hotet om stämning mailades till mig i måndags. Tisdag förmiddag ringde tidningen ETC till min pressekreterare och ville veta vad jag tyckte om stämningen. Innan jag hunnit kommentera, bara en stund senare, ändrade sig journalisten tvärt och önskade återkomma i frågan nu på måndag.

Jag tänkte att jag skulle klargöra hur jag ser på detta. Och det är verkligen inte svårt. Hotet och anklagelserna är fullständigt orimliga. Det är naturligtvis helt uteslutet att jag skulle ta bort eller ta tillbaka något. Jag står självfallet för allt jag sagt och gjort. Vill de, alltså utan något som helst stöd från polis eller åklagare, ta detta till rätten så får vi helt enkelt ses i rätten.

Jag tror i själva verket att processen kan bli nyttig. Inte minst är det bra att en bredare publik får se hur de faktiskt jobbar. Det här med att attackera meningsmotståndare – inte sällan genom att gravt felaktigt stämpla som ”rasist”, ”islamofob” eller ”kulturfiende” samt sedan gå vidare med andra former av press och påtryckningar – är inte helt ovanligt för de kretsar där de båda rör sig.

I en färsk rapport för Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB), ”Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext – ideologisk kontinuitet eller förändring?”, ägnas ett avsnitt åt de strategier som vissa islamistiska aktivister använder för att ”försöka tysta kontrahenter”. Att utan rimlig grund stämpla som ”rasist” och ”islamofob” är en rutinmanöver. Gång på gång vävs detta in i svartmålningskampanjer för att förhindra att meningsmotståndare framträder eller uttalar sig i offentligheten.

Jag har i min position inga svårigheter att stå emot. Problemet är, som rapporten konstaterar, att det finns personer i andra positioner som varken har resurser eller realistiska möjligheter att göra det. Även en falsk ”rasist”- eller ”islamofob”-stämpel skulle skada dem så mycket att de inför det hotet tvingas dra sig tillbaka och avstå från att lufta helt korrekt kritik. De pressas i realiteten till tystnad.

I rapporten citeras, som ett exempel på hur det kan gå till, en kort redogörelse från en person som jobbat med mångfaldsfrågor:

””För några år sedan deltog jag som inbjuden på en konferens i en svensk förort där det också deltog en tjänsteman från dåvarande Integrationsverket. Vi hade flera ämnen på bordet, bland annat religion. En av de inbjudna islamiska ledarna reste sig plötsligt upp och sa inför de tvåhundra närvarande i publiken: ”om islamiska lagar kolliderar med svensk lagstiftning följer jag de islamiska”. Tjänstemannen var tyst. Efteråt frågade jag varför han var tyst när svensk lagstiftning utmanades inför så stor publik. ’Jag har inte råd att bli anklagad för att vara rasist’”, var hans korta svar.”

Vi behöver en bredare diskussion om alla former av extremism i den svenska samhällsdebatten. Den diskussionen behöver även inkludera den islamistiska extremismen. För att utvecklingen inte ska gå åt helt fel håll, exempelvis genom de parallella strukturer som nu skapas i vissa förorter i våra större städer, måste arbetet mot extremism trappas upp på bred front.

Jag hoppas att denna process, om kvinnorna faktiskt väljer att göra verklighet av sitt hot, kan bidra till att exponera ett inte sällan både cyniskt och smutsigt spel. Då skulle en rättslig attack som nu kan framstå som rätt så löjeväckande kanske ändå kunna göra någon nytta. Vi behöver mer ljus åt detta håll. Betydligt mer.

Varför är svensk socialdemokrati så stark?

Trots att det skrivits spaltkilometer om socialdemokratin efter valet har nästan ingen tagit det mest relevanta perspektivet. Medan det tragglats på i bleka analyser om varför det gick så dåligt har nästan alla missat den mest givna frågan: varför gick det så bra?

För den som vågar lyfta blicken blir det uppenbart att det mest unika med det svenska valet är att S hållit ställningarna. I en medial miljö där domedagsprofetiorna stått som spön i backen har partiet rest sig och tack vare en aldrig tidigare skådad valspurt tagit sig fram till ett riktigt skapligt valresultat.

Den europeiska socialdemokratin har några svarta år bakom sig med genomklappningar i bl a Grekland, Frankrike, Österrike, Tyskland och Nederländerna. Det har myntats ett särskilt begrepp, ”pasokifiering”, för denna mörka trend. Men sjukan har inte nått Sverige. Hur kan det komma sig?

När man tittar närmare på vad som skulle kunna vara svaret kommer man också snabbt in på de faktorer som framöver skulle kunna göra partiet starkare. Nycklarna till den goda hälsan och till en positiv framtid ligger, ganska naturligt, nära varandra.

Jag tror att merparten av både förklaring och framtidsformel finns på tre huvudsakliga områden:

Skippa populismen. När populister av alla slag nått framgångar i den ekonomiska krisens och flyktingvågens spår är det många europeiska socialdemokrater som försökt gå i samma riktning. Detta har varit rena dumheter. En socialdemokrati som blir populistisk har inte längre någon mening.

Här har den svenska socialdemokratin stått emot. Populistiskt präglade attacker från exempelvis V eller SD har i allt väsentligt mötts med realistisk pragmatism. Inte ens när vänsterintellektuella kulturpersonligheter försökt göra själva populismen till något rumsrent och fint har S rubbats i sin verklighetsförankring.

Detta har väljarna uppskattat. Att de mot slutet av valrörelsen dissade V och SD – och i stället lyfte S – är en indikator åt det hållet. Och jag är övertygad om att icke-populism är något som väljarna även framåt kommer att värdera högt. Hellre en solid socialdemokrat än en allt-till-alla-predikant.

Skippa identitetspolitiken. Även när det gäller de identitetspolitiska strömningarna under det senaste decenniet är det många europeiska socialdemokrater som landat fel. I stället för att söka gemensamma lösningar för hela samhället har man börjat springa efter olika identitetsgruppers smala preferenser. Detta har splittrat att-göra-listan, blockerat nödvändiga reforminsatser och gjort att socialdemokratin inte gått att känna igen. Denna icke-leverans – i tankar, ord och gärningar – har i sin tur varit förödande.

Svensk socialdemokrati var ett tag en bit nere i denna sörja. Så är det. Framför allt har detta skapat ett slags handlingsförlamning när det gäller att lyfta utsatta områden, sätta fart på integrationen och väva ihop ett delat samhälle. Men på sistone har det funnits tydliga tendenser till tillnyktring. Regeringspolitiken har under mandatperioden börjat bli mer robust och heltäckande. Det har väljarna noterat – och är något som bådar gott för fortsättningen.

Vad jag inte minst önskar mig är att partiet resolut ska göra upp med alla former av hedersförtryck och extremism. En socialdemokrati som ser till att det inte daltas åt något enda håll skulle med trovärdighet och kraft kunna ta sig an klyftor och segregation. Här finns stora möjligheter.

Ett tecken på att den särskiljande identitetspolitiken nog egentligen var något övergående – också i väljarnas ögon – är Feministiskt initiativs nedgång. Trots starka mecenater och god kampanjentusiasm tappade partiet i detta val.

Identifiera huvudutmaningen. Under ett riktigt svårt decennium i Europa har socialdemokratin slitit hårt med att hitta ett rimligt huvudfokus. Mycket har handlat om att rädda vad som räddas kan av de välfärdssystem som byggts upp i tidigare socialdemokratiska reformansträngningar. Alltför lite energi har ägnats åt att offensivt definiera och ta sig an sam- och framtidens reformagenda.

Som jag ser det ligger den socialdemokratiska huvuduppgiften bara där och väntar på oss: att genom att bekämpa utsatthet och bryta segregation se till att bygga det jämlika samhället. Vi måste med en modern verktygslåda gå ’all in’ för att lyfta storstädernas förorter. Och vi måste, inte utan en dos självrannsakan, reda ut vad som ska göras för att lyfta de delar av landet som uppenbart halkat efter.

Denna huvuduppgift passar inte bara utmärkt in i klassisk socialdemokratisk ideologi. Det är också en uppgift som ingen annan klarar. Högern är för ointresserad. Ytterkantsvänstern är för ytlig. De riktiga tagen för att åstadkomma faktiskt förändring kan bara tas av rejäla och pragmatiska socialdemokrater.

Vi har allt som krävs för att leverera välfärd till alla, ta tag i både brotten och brottens orsaker, få integrationen att fungera samt bygga bostäder med rätt blandning och en infrastruktur som binder samman. Det är sådant som socialdemokrater gjort i alla tider – och måste kunna göra i en ny tid.

Mycket av dynamiken i S-valspurten skapades av att ett lite vilset parti hittade hem till förorten. Polletten ramlade ner: här finns det moderna samhällets utsatthet – då är det här som vi ska verka. I Göteborg vågade vi i år lägga nästan all vår energi i ytterstaden. Det var klokt om man ser till valresultatet – och det blev ett slags frälsning för själen. Att bygga jämlikhet där det behövs som mest: det är klart att det är det som är huvuduppgiften för en modern socialdemokrati.

Så vad är det då som gör svensk socialdemokrati så stark? Jag tror att vi varit bättre än vissa av våra partivänner i Europa på att spola populism och identitetspolitik samt att hitta en röd tråd i byggandet av det jämlika samhället. Men vi har på intet sätt varit klockrena. Det finns massor av förbättringspotential att hämta hem. Om vi greppar detta – om vi fattar och vill – har vi underbara dagar framför oss.

Därför ska man rösta på S i Gbg!

Då är valspurten nästan avklarad. I morgon gäller det. Det är dags för mig att sammanfatta mitt ”case”. Varför ska man rösta på S i Göteborg?

Den första hållpunkten i en riktigt stark argumentation är leveransen under den gångna mandatperioden. Sedan jag kom in som kommunstyrelsens ordförande för 2,5 år sedan har jag steg för steg tagit mig igenom en mycket gedigen att göra-lista.

Tillsammans med mina partikamrater har jag levererat i en lång rad tunga frågor. Vi har drivit igenom ett flertal beslut som i allra högsta grad har fört stan åt rätt håll. Från farledsfördjupning och nya arenor till Geelys nya innovationscenter och ett lyft för jämlikhetsarbetet: jodå, vi har hunnit med en hel del!

180630 800dagar 30juni

Detta har vi gjort i ett Göteborg som går riktigt bra. Tillväxten är god. Exporten växer. Besökarna blir fler. Arbetslösheten sjunker – även i utsatta grupper. Behovet av försörjningsstöd minskar markant.

Samtidigt pågår en stark förnyelseprocess. Efter långa förberedelser har vi äntligen kommit i gång i full skala med en omfattande och mycket positiv stadsomvandling.

Jättesatsningarna på Västsvenska paketet, Älvstaden och stadsutveckling i ytterstaden gör Göteborg till en av de mest dynamiska städerna i Europa. Byggkranarna syns över nästan hela staden.

När förnyelsen bit för bit fallit på plats, bortåt 2030–35, kommer Göteborg vara en stad där det är enklare att färdas, arbeta och göra affärer; där stadsmiljöerna är mer öppna, funktionella och levande; och där bebyggelsen och vattnet för första gången på 100 år har ett nära samspel. En bra stad ska bli ännu bättre.

Följaktligen sker nu en rejäl byggboom. Byggstarterna står som spön backen. Jag har bara på sistone varit med om första spadtag för bostadsområdet Sisjödal, nya bostadsrätter i Övre Lövgärdet, kvarteret Makrillen i Gamlestaden samt, i fredags, kvarteret Elisedal med 336 nya hyresrätter nära Korsvägen.

Idag finns det drygt 6 900 bostäder i pågående produktion. Det är nästan 3 000 fler än för något år sedan och ett lyft till de nivåer som staden framöver ska ligga på. Vi vill, i vårt första vallöfte, att det byggs 60 000 nya bostäder, varav 30 000 hyresrätter, fram t o m 2028. Det är ett djärvt men realistiskt mål. Med den byggtakten blir det möjligt att på allvar minska bostadsbristen samt reducera köer och trångboddhet.

180825 Pågående bostäder

Och det byggs inte bara mycket. Det byggs smart. Vi har drivit stadsutvecklingen till att tydligare handla om jämlikhet: om att minska klyftor, bryta segregation och väva ihop staden.

När det gäller bostadsproduktionen i ytterstaden tar en starkare allmännytta nu en mer aktiv roll – med ambitionen att hålla hyrorna nere. Vi vill inte minst se ett omfattande stadsbyggnadslyft i Biskopsgården, Angered och Frölunda/Tynnered. Beträffande infrastrukturen kommer det mesta av det som byggs eller planeras – från Västsvenska paketet till linbanan, spårvägen Lindholmen-Stigberget samt citybusstråk till Biskopsgården och Backa – att riva barriärer och göra det lättare att hålla ihop staden.

Med den fysiska förnyelsen av staden som grund vill vi driva staden framåt med tre huvudinriktningar.

För det första vill vi stärka välfärden. I grunden är det självklart att satsa på välfärdsarbetarna i Göteborgs Stad. De ska ges bättre villkor, arbetsmiljöer och utvecklingsmöjligheter. Detta är viktigt för att pressa ner höga sjuktal och kunna rekrytera rätt kompetens. Förra veckan gjorde jag, i det syftet, ett handslag med Kommunal om att bl a korta nattarbetstiden, erbjuda fria arbetskläder, höja löner för de sämst betalda samt stå fast vid den förstärkta anställningstrygghet som gäller inom staden.

På utbildningsområdet konstaterar vi att den mest pricksäkra reformen är att storsatsa på fritidshemmen – med bl a utökade lokaler samt mer och bättre utbildad personal – och att öppna verksamheten även för barn till arbetslösa och föräldralediga. Detta för att säkra att alla barn, enligt vårt andra vallöfte, ska kunna gå på fritids. Med fler barn på fritids ökar chanserna för fler att klara skolan.

På äldreområdet tror vi att en rejäl utbyggnad av trygghetsboenden är den bästa vägen att gå. Kombinationen av självständighet och sällskap är precis vad många behöver på äldre dar. Därför vill vi, i vårt tredje vallöfte, se en snabb ökning av antalet trygghetslägenheter till 4500 om 10 år.

För det andra vill vi öka tryggheten. Här är vår nya ingång 15-punktsprogrammet ”Lag & ordning i hela Göteborg”. Hållningen är – i vårt fjärde vallöfte – att det inte längre ska finnas några särskilt utsatta områden i staden om 10 år. Programmet går bl a ut på att säkra skydd och backup för stadens anställda, göra omtag för en fungerande skola, sätta stopp för extremister, bekämpa hedersförtryck, få bort brottslighet från hyresmarknaden, motarbeta knarket samt främja det lokala näringslivet.

För det tredje vill vi förbättra integrationen. Då är det givet med ett starkt jobbfokus. Vi är mitt inne i en rejäl utbyggnad, bl a på fyra nya Kompetenscenter, av de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna. Genom att steg för steg erbjuda praktik, lärlingsutbildning, vuxenutbildning och språkträning lyfts arbetslösa hela vägen till egenförsörjning. Alla ska bidra. Ingen ska lämnas efter.

En annan viktig motor för integration är idrotts- och föreningslivet. Där ser vi ett skarpt behov av att lyfta idrottslivet i utsatta områden. För att kunna leverera på vårt femte vallöfte, att på sju år fördubbla föreningsaktiviteten i de områden där den är som lägst, vill vi bl a rusta upp platser för spontanidrott, införa ett arvoderingssystem för unga idrottsledare och skapa föreningarnas hus runtom i staden.

Vi älskar Göteborg. Och vi älskar den starka förnyelseprocess som staden är inne i. Genom att bygga mycket och mer jämlikt – och genom att stärka välfärden, tryggheten och integrationen – skapar vi en dynamisk stad med lysande framtidsutsikter. Ett bra Göteborg ska bli ännu bättre.

Jag är väldigt mycket part i målet. Självfallet. Men känner ändå att jag kan konstatera att detta är ett riktigt starkt ”case”. Det finns utomordentligt goda skäl att rösta på S i Göteborg!

180618 bostäder

Jämlikhet mot ojämlikhet

Det finns en skarp skiljelinje i Göteborgs-politiken när det gäller synen på jämlikhet.

För mig är det en given förstaprioritet att i ett brett och offensivt arbete se till att öka jämlikheten i staden. Det vinner alla på. Alliansen vill i stället försvaga jämlikhetsarbetet. Det vore helt fel väg att gå.

I den förnyelseprocess som Göteborg nu är inne i behöver jämlikheten vara en avgörande komponent. Det är viktigt att utnyttja den pågående omvandlingen till att successivt minska klyftorna, bryta segregationen och väva ihop staden. Arbetet för ökad jämlikhet behöver genomsyra det mesta.

Tittar man på nuläget slås man av att jämlikhetsarbetet verkligen har fått upp farten:

– I våras antogs ett ambitiöst och långsiktigt program för detta arbete. Kortsiktighet och projektifiering får inte förekomma. Det är de permanenta insatserna som ger resultat.

– Familjecentralerna byggs ut i snabb takt. I våras öppnades ännu en central i Lövgärdet. Inriktningen är att alla barn ska få en god start i livet och att aktivt uppsökande insatser ska användas där det behövs.

– Den läsfrämjande satsningen ”Staden där vi läser för våra barn” har gått från klarhet till klarhet. De tidiga läsupplevelserna gör det lättare – för alla – att lyckas senare i livet.

– De mycket aktiva arbetsmarknadsåtgärderna gör skillnad. Genom att steg för steg erbjuda praktik, lärlingsutbildningar, vuxenutbildning och språkträning via bl a fyra nya Kompetenscenter lyfter vi arbetslösa hela vägen till egenförsörjning. Arbetslösheten har fallit på bred front – även i utsatta grupper.

– Jämlikhetsperspektivet blir allt starkare i stadsutvecklingen. Med avstamp i den byggboom som nu pågår vill vi se 60 000 nya bostäder, varav 30 000 hyresrätter, fram t o m 2028. Genom att bygga blandat och med sammanbindande infrastruktur även i ytterstaden är inriktningen att på allvar få bukt med segregationen. Ett särskilt stadsbyggnadslyft för Biskopsgården, Angered och Frölunda/Tynnered ska bli en motor i den utvecklingen.

– Våra reforminitiativ för att säkerställa att alla barn ska kunna gå på fritids – även i utsatta områden där deltagandet nu är lågt – samt för att stärka idrottslivet där det är som svagast – ofta i samma utsatta områden – har båda en klockren jämlikhetsprofil.

– Till detta ska läggas att vi föreslagit ett 15-punktsprogram, ”Lag & ordning i hela Göteborg”, där vi tar ett specifikt helhetsgrepp för att lyfta de sju områden som av polisen utpekats som särskilt utsatta. Hållningen är tydlig: om 10 år ska det inte finnas några särskilt utsatta områden i Göteborg.

Tittar man i stället på hur Alliansen förhåller sig till jämlikhetsarbetet blir man riktigt oroad. De visar ett påfallande ointresse för att ens hantera dessa frågor. I sommarens budgetförslag från Alliansen lyser jämlikhetsperspektivet med sin frånvaro. De vill i stället hårdbanta jämlikhetsarbetet genom att skära bort det mesta av det som byggts upp i ”Jämlikt Göteborg”. För oss är det helt oacceptabelt.

Alliansen vill också höja priset på månadskortet i kollektivtrafiken i Göteborg med 135 kr. Detta genom att ta bort de medel som det rödgröna styret under lång tid lagt in för att göteborgarna ska kunna resa till en rimlig kostnad. Det kort som idag kostar 635 kr skulle plötsligt stiga till 760 kr. Vi säger naturligtvis blankt nej. Vid sidan av negativa trafik- och miljökonsekvenser skulle jämlikhetseffekterna av höjningen bli mycket allvarliga. Medan välbärgade nog kan ta smällen skulle den slå stenhårt mot alla de göteborgare som redan i dagsläget har det tufft att få pengarna att räcka till mot slutet av månaden.

Precis på slutet i valrörelsen har det inom Alliansen gjorts något slags väldigt blek halvkopia av vårt 15-punktsprogram. Men det är svårt att se att det skulle finnas någon trovärdighet i den manövern.

Sammantaget är kontrasten glasklar. Vi arbetar stenhårt för att skapa ett mer jämlikt – och därmed också ett mer tryggt och dynamiskt – Göteborg. Det vinner alla på. Alliansen har helt andra prioriteringar. Där står jämlikheten väldigt lågt i kurs. Det är mycket beklagligt.

Alla har rätt till en bra rektor

Nu på eftermiddagen debatterade jag skolans utveckling i Studio Ett i P1. Fokus låg på vad som kan och bör göras för att lyfta skolor i utsatta områden.

Det finns väldigt mycket att säga i frågan. Och det är verkligen inget snack om att den är viktig. För att få igång de positiva spiralerna i dessa områden behöver en fungerande skola ta en aktiv roll.

Mitt i komplexiteten vill jag uppmärksamma rektors roll. Det är alltid nödvändigt att i varje skoldiskussion ha med sig elev- och lärarperspektivet. Men det räcker inte. Ska man kunna driva positiv förändring är det angeläget att även ta med rektor i ekvationen.

Hur rektorerna presterar får avgörande inverkan på kvalitet och resultat. Ett gott ledarskap kan göra massor av positiv skillnad för bl a personalomsättningen, arbetsmiljön, studieron och betygen.

Vi har på sistone sett flera exempel i Göteborg på att utmärkta prestationer från rektorer har bidragit till att vända trenden i problemskolor. Sjumilaskolan i Biskopsgården är ett.

För att framgångarna ska bli mer systematiska behöver rektorerna i stan ges goda förutsättningar att göra ett bra jobb. Där finns det en förbättringspotential.

På en att göra-lista för att stärka rektors roll under nästa mandatperiod vore följande fem punkter naturliga att lägga in:

Kvalificerade assistenter. Rektor måste ha tid och energi att fullgöra sitt viktigaste uppdrag: att vara pedagogisk ledare för lärarna. Så är det inte på alla håll. Idag upplever rektorer inte sällan att de fungerar som skolans allt-i-allo som ska fixa allt från läckande vattenrör och parkeringar till en stor hög av rutinmässig administration. För att de verkligen ska kunna fokusera på det pedagogiska ledarskapet bör alla rektorer ha stöd av kvalificerade assistenter (bitr rektorer/intendenter).

Inflytande över skolans budget. I dagsläget förfogar rektor enbart över skolans budget per kalenderår. Skulle rektor se en möjlighet att göra en viktig extrasatsning år 1 som kan täckas av överskott år 2–3 är en sådan lösning inte möjlig. Detta försvårar förändringsarbete som sträcker sig över flera år. Rektor bör därför ges förtroende att relativt fritt förfoga över sin budget över 2–3 år. Kostnaderna för staden ökar inte. Men rektor får mer flexibilitet i förändringsarbetet.

Support för öppna skolor. Att öppna upp skolan mot närområdet – genom att t ex hyra ut lokaler till lokala föreningar eller anordna kurser för föräldrar på kvällstid – är positivt både för skolan och närområdet. Konceptet brukar kallas ”community school”. Med lägre trösklar skapas tillit mellan boende i området, föräldrar och skolans personal. Flera skolor i Göteborg jobbar på detta sätt idag. Rektorer som vill öppna upp skolorna bör för det syftet få tillgång till aktiv central support.

Stöd för ordning och reda. Idag ägnas allt för mycket av lärarnas tid åt att tillrättavisa elever som stör sina klasskamrater. Rektorer och lärare har befogenhet att ta till disciplinära åtgärder mot elever som stör. Men det kan vara svårt att agera rätt. Rektorer bör få ett mer utvecklat stöd i sitt arbete för att skapa studiero. Det kan exempelvis handla om fortbildningsinsatser för personalen i konflikthantering eller psykisk ohälsa.

Höjd lön. Rektorer har ett tungt ansvar för elever och personal. Idag står inte alltid rektors lön i paritet med arbetsinsatsen. I Göteborg tjänar vissa rektorer bara några tusenlappar mer än bäst betald lärare. För att elever och lärare ska få riktigt bra rektorer som vill och orkar jobba kvar bör lönen höjas. En första, liten och generell, höjning görs under 2018.

I utvecklingen av skolor i utsatta områden, och egentligen i hela stan, tror jag att vi kan få betydligt mer ut av våra rektorer. Detta är en viktig del i förbättringsarbetet. Och det ligger i högsta grad i allas – elevers, lärares, föräldrars och samhällets – intresse. Alla har rätt till en bra rektor.