När populis(m)en slår slint

En kampanjfilm från M i Göteborg har de senaste dagarna varit på allas läppar. Den lanserades i höstas, men har först nu väckt uppmärksamhet.

Det pratas om flera saker i filmen. Framför allt är det den råa och verklighetsfrämmande svartmålningen – med snack om skjutningar och jihadister – som intresserar. Det har i alla tider funnits fulspel i svensk politik. Men i den här filmen flippar fulspelandet ur.

Om man blint tror att all publicitet är bra publicitet har M lyckats utmärkt. Filmen har visats väldigt mycket mer än den förtjänar. Men om man tror att viss publicitet ändå kan vara dålig blir bilden en annan. I själva verket har M med sitt agerande kring filmen fallerat rätt så ordentligt.

Grundupplägget är skakigt. Vad M nu strikt verkar tillämpa är ett slags SD-präglad trumpism. Där är den retoriska figuren att något har varit jättebra, att någon har förstört allt och att den egna politiken nu krävs för göra allting jättebra igen. Detta är en mall som nationalister och högerextremister använt i alla tider.

Problemet är att denna figur inte alls fungerar på Göteborg.

Det fanns inget rosenskimrande 80- och tidigt 90-tal. Snarare var det en tuff epok. Stan hade tagit en hel del stryk i varvskrisen och hade svårt att resa sig igen. Samhällsklimatet var kallt, med vissa extremistiska inslag. De goa gubbarna höll igång, men slet ganska hårt.

Det var inte så att det efter denna epok kom någon och förstörde. Tvärtom. Det S-ledda styret drev från andra hälften av 90-talet och framåt igenom en rejäl, och påtagligt positiv, omställning av stan. Gammal industri blev till toppmodern industri. Low tech blev till high tech. Från nästan ingenting har Lindholmen, exempelvis, blivit ett av de mest dynamiska innovationsklustren i Europa.

Omställningen har även omfattat attityder. I en fenomenal resa har Göteborg gått från att vara en bakåtsträvande ”bögknackarstad” till att bli en av de mest progressiva HBTQ-städerna i Europa.

Det är heller inte så att det nu skulle finnas något behov av M-politik. De senaste åren har det S-ledda styret levererat alldeles utmärkt. Stan går som tåget. Tillväxten är hög. Exporten växer. Besöksnäringen blomstrar. Sysselsättningen ökar. Arbetslösheten sjunker. Försörjningsstödet minskar i och med att allt fler går från bidrag till egenförsörjning.

De sociala problemen finns där – precis som i alla andra storstäder. Men de håller aktivt och systematiskt på att hanteras. Ett allt starkare trygghetsarbete börjar ge resultat. Antalet skjutningar, som haft en nedåtgående trend sedan 2013, minskade ytterligare under 2017. Bilbränderna har blivit färre. Insatserna mot våldsbejakande extremism har växlats upp. Jämlikhetsarbetet har fått upp farten – med hjälp av familjecentraler, läsfrämjande, en mer likvärdig skola, infrastruktur som väver ihop stan, nybyggnation i utsatta områden och mycket annat.

Blickar man framåt är det nästan omöjligt att se att M har några visioner för stan. De fastnar i sin negativitet. Vad deras ”starka” Göteborg skulle bestå i är oklart. Samtidigt har det S-ledda styret tagit in Göteborg i ett storskaligt och mycket positivt utvecklingssprång. Det byggs mer än på 40 år. Vi ska rusta upp ytterstaden. Vi ska fullfölja Västsvenska paketet, Älvstaden och mycket annat. Det nya Göteborg som nu växer fram kommer att bli en fantastiskt modern och attraktiv stad.

Sammantaget får M inte alls till sin svartmålande storyline. Det går inte ihop. Följaktligen har filmen mött en ström av kritik. Många göteborgare börjar bli väldigt trötta på att M hela tiden kastar skit på stan. Det monotona gnället gör inget annat än förstör. Jag hör också en del syrliga kommentarer om att M i Göteborg fjärrstyrs från Stockholm. Hjärnan bakom filmen har uppenbarligen ingen koll på stan.

Och detta blir självfallet inte bättre av att bilderna på den brinnande bilen hämtats från Kanada. Därmed utplånas all kvarvarande trovärdighet. Att vissa M-företrädare låtsas som att detta inte skulle vara ett problem gör bara att de gräver den egna gropen ännu djupare.

Att M skulle spela populistkortet var knappast förvånande. Att de skulle kombinera Trump och Åkesson var inte heller någon sensation. Men att de så tidigt och så klumpigt skulle gå ned sig i populistträsket är faktiskt en överraskning. Det här är verkligen en kalkon.