Icke-demokratiska absurditeter

Ibland stöter man på saker som man knappt tror kan vara på riktigt.

Organisationen Göteborgs rättighetscenter valde i måndags att vända sig till kommunstyrelsen med ännu en protest.

I en första skrivelse hade de kritiserat MR-avdelningens beslut att ställa in arrangemanget ”Burka Songs 2.0 – Film och samtal”. Nu utvidgade de kritiken till att även omfatta det faktum att social resursförvaltning dragit sig ur något som kallas ”fördjupningsdagen för Antirasistisk HIV-prevention”.

Jag tänkte att jag på detta vis skulle respondera.

Till att börja med: Problemet med det första arrangemanget var alltså inte filmen som sådan, utan att samtalet ensidigt skulle domineras av extrema röster, båda representerades Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), som i andra sammanhang bjudit in och försvarat terrorister. Upplägget riskerade helt uppenbart att strida mot Göteborgs Stads demokratiska principer. Beslutet var korrekt.

När det gäller den ”anti-rasistiska HIV-preventionen” har jag under veckan skaffat mig en bild av sakläget. Ett mail som social resursförvaltning i fredags skickade till sin nämnd klargör detaljerna.

Planen är att denna fördjupningsdag, med fokus på antirasistisk HIV-prevention, ska anordnas av ett nätverk av aktörer – social resursförvaltning, RFSL, RFSU, Positiva gruppen Väst samt Kunskapscenter för sexuell hälsa (VG-regionen) – som under att tag jobbat med liknande frågor. Arbetet är på olika sätt finansierat med offentliga folkhälsomedel.

Det givna med ett sådant tema vore att bjuda in flera olika röster för att få en balanserad analys av frågan. Hur antirasism och HIV-prevention ska knytas ihop är ett komplext ämne som behöver belysas brett för att diskussionen eventuellt ska kunna ge ett mervärde.

I programmet sägs: ”Det kommer bland annat handla om konsekvenser av strukturell rasism och vithetsnormer på arbetsplatsen, motstånd och motståndsstrategier.” Det är helt uppenbart att det finns mycket i detta som kräver en mångsidig genomlysning.

Men nej. Nätverket har inte alls tänkt sig någon mångsidighet. Tvärtom. De har bestämt sig för att låta hela dagen ledas av extrema och snäva röster. Två MMRK-representanter, Doubakil, som skulle varit med i det tidigare inställda arrangemanget, och Sabuni, hennes man, har på konsultbasis anlitats för att köra föreställningen från början till slut.

Det är alltså inte bara så att nätverket tycks föredra ensidighet. Det föredrar också, i princip, den mest extrema ensidighet man kan hitta. Och allt ska alltså ske på bekostnad av andra delar i det skattefinansierade HIV-preventiva arbetet. Detta ses som prioriterat.

Det är här som ett slags känsla av overklighet tränger sig på. Det finns något lite absurt i detta. Har alla i nätverket verkligen tänkt till kring vad de faktiskt håller på med?

Med dessa förutsättningar hade social resursförvaltning – som representerats av sitt team för SRHR (sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter) – för ett tag sedan fått nog. De meddelade övriga nätverket att (1) de inte kommer vara med på fördjupningsdagen, att (2) arrangemanget inte kan hållas i förvaltningens lokaler samt att (3) de, med hänvisning även till andra skäl, drar sig ur nätverket.

I mailet till nämnden förklarar förvaltningen motiven. De hänvisar till MR-avdelningens tidigare beslut. De konstaterar att Sabuni och Doubakil ”är kontroversiella föreläsare och konsulter. Flera debattörer, terroristexperter och polis menar att de kan associeras till muslimska brödraskapet, extremistiska personer och odemokratiska organisationer.” Och förvaltningen understryker: ”Göteborgs stad ska inte samarbeta med verksamheter som vi inte kan vara säkra på ställer sig bakom demokrati och mänskliga rättigheter.”

Med denna bild är min slutsats även i detta fall glasklar. Social resursförvaltning har fattat ett klokt och mycket rimligt beslut. Det glädjer mig att förvaltningen så starkt står upp för stadens demokratiska principer i en situation som nog är ganska svår.

Så där är vi. Jag delar Göteborgs rättighetscenters grundhållning i en lång rad frågor. Inte minst är det ytterst viktigt att motarbeta rasism och islamofobi.

Men i det arbetet måste man vara mycket noggrann. Man måste dra skarpa gränser mot icke-demokratiska och extrema krafter. Att bekämpa rasism med hjälp av extremism kommer oundvikligen att slå helt fel.

Jag tror att det är hög tid för rättighetscentret att verkligen granska sitt eget gränssättande. Att utan grundlig reflektion utgå från att fiendens fiende är en vän visar sig ganska ofta vara ett fatalt misstag.