Det är inte lätt för någon att få rätsida på den pågående turbulensen inom S i Göteborg. Det gäller faktiskt till viss del även för mig.
Men för att ändå – så gott det går – göra det lite lättare för partivänner och andra att skapa sig en bild och en uppfattning tänkte jag att jag skulle ge mig på en klassisk frågor & svar.
Nedan har jag svarat på de frågor som jag oftast får. För den som har andra frågor, är intresserad av fördjupningar eller vill framföra synpunkter finns jag bl a tillgänglig på en rad öppna möten samt på mitt direktnummer: 0721-892467.
Jag vill göra mitt absolut bästa för att så transparent och tydligt som möjligt försöka få rätsida på så mycket som möjligt.
1. Vad handlar detta egentligen om?
Det finns en liten grupp i partidistriktets styrelse som velat och vill få bort mig. Den gruppen har – med olika metoder – lyckats övertyga andra om att ansluta sig till den hållningen.
Distriktsstyrelsen uttalade för ett par veckor sedan ett misstroende mot mig. Samtidigt erbjöds jag möjligheten att ta saken till kongressen – det högsta beslutande organet i partidistriktet. Kongressen, som tillsatte mig, ska avgöra om jag ska fortsätta. Det beslutet fattas den 3 mars.
Problemet är att det är nästintill omöjligt, för mig och för andra, att förstå varför distriktsstyrelsen agerar som den gör. Den ström av anklagelser som de riktar mot mig – i offentligheten och under kampanjliknande former – vilar på väldigt bräcklig grund.
Jag har bemött och redogjort för sakförhållandena. Jag har korrigerat fel, klargjort missförstånd och gett nödvändiga bakgrunder. Den övergripande bilden är tydlig: anklagelserna är tunna, halvsanna eller osanna. Styrelsen har inte något trovärdigt ”case”.
Jag är inte utan fel och brister. Självklart inte. Det är ingen. Men det finns ändå inte något i detta som på långa vägar motiverar de drastiska avgångskraven.
I den utsträckning som det, bakom väggen av osakligheter, finns reella problem bedömer jag att det med god marginal rör sig om saker – kanske främst i den politiska koordineringen – som utan större åthävor kan åtgärdas. Får man bara bort den extrema affekten, som nu stör ut många sunda förnuft, skulle det inte vara någon stor sak att finna lösningar.
Jag har redan pekat på möjligheten – vilket ju inte alls är ovanligt i den typen av processer – att ta in professionellt stöd från någon utanför partiet.
Så nej, jag vet inte fullt ut vad detta handlar om. Den frågan kan nog bara de personer i styrelsen som mest aktivt kampanjar mot mig svara på.
2. Varför har du valt att ”ta fighten”?
Jag kan inte – med hänsyn till min egen integritet och till anständigheten inom partiet – acceptera att kastas ut på anklagelser som inte stämmer.
Jag kan inte heller köpa argument om att det inte spelar någon roll om styrelsen har fel i sak: om att jag ändå ska lägga mig platt för dess vilja. Så kan man bara inte resonera.
Därmed blir den lösning som återstår att ta detta för ett definitivt avgörande till kongressen den 3 mars. Beslutet där kommer jag självfallet att respektera.
Jag upplever att jag – trots att distriktsstyrelsen ägnar sig åt inpiskning – har ett brett och starkt stöd inom partiet. Många partivänner har starka önskemål om att jag, av omsorg om partiet, ska stå på mig. Dessa röster vill jag självfallet respektera.
Jag upplever inte – vilket ofta sker i drevliknande processer – att det skapats någon bubbla av tystnad kring mig. Tvärtom! Jag får en fantastisk uppbackning från alla delar av göteborgssamhället. De positiva tillropen och reaktionerna bara strömmar in. Detta värmer verkligen.
Ibland här i livet måste man ta en rejäl fight för det man vet är rätt och riktigt. Detta är ett sådant tillfälle.
3. Vilken är din vision för partiet och Göteborg: vart är det du vill komma?
Jag brinner för att utveckla partiet och hela Göteborg. Herregud: på de tre år där jag har haft förmånen att ha en ledande position har jag ju inte ens kommit halvvägs. Jag vill väldigt gärna fortsätta att – tillsammans med andra i ett rejält lagarbete – driva förnyelseprocesserna vidare.
Med fokus på jämlikhet, trygghet, integration och bostäder har vi byggt upp en tydlig och framtidsorienterad socialdemokratisk identitet. Vi har på allvar tagit tag i de utmaningar som nu måste mötas för att kunna lyfta utsatta områden och väva ihop staden. Dessa skarpa S-linjer hade före det saknats under en längre tid. Nu känns det som att vi har något riktigt bra på gång.
Jag brinner särskilt för det som jag under lång tid brunnit starkt för: nämligen att höja jämlikhetsarbetet till en betydligt högre nivå. Att det bräckliga Alliansstyret nu aktivt försöker montera ner ”Jämlikt Göteborg” gör mig frustrerad. Vi måste tvärtom använda fler och bättre verktyg för att i ett brett och långsiktigt arbete lyfta utsatta områden, minska klyftor och segregation samt på allvar börja väva ihop stan. Vi måste gå ”all in” på ökad jämlikhet. Det vinner alla på.
Till saken hör att vi, innan ”helvetet brakade lös”, på kort tid hade fått igång ett bra oppositionsarbete. Vi hade, för att öka den politiska kraften, byggt nya och starkare informations- och mötesstrukturer med alla S-gruppledare i nämnder och bolag. Vi har socialdemokratiska ”superminoriteter” – 3 av 9 platser eller 2 av 7 platser – i flera av de nämnder och bolag som hanterar frågor som är mycket viktiga för oss: jobb, trafik, utbildning, social utveckling, miljö, besöksnäringen, allmännyttan. Med i bilden finns att det bräckliga Alliansstyret kommer få svårt att hålla mandatperioden ut. Vi har alltså i grunden hittat den rätta energin. Den positiva agendan framåt finns redan där.
4. Är inte allt detta mest bara skadligt för S?
Jo. Det är extremt skadligt. Något värre självskadebeteende har nog knappast skådats i det här partiet.
Men det är distriktsstyrelsen som har det fulla ansvaret. Det är de som driver en, både hänsynslös och grundlös, offentlig kampanj mot mig. De har valt den väg som nu förstör så ohyggligt mycket. Jag kan inte göra annat än att försvara mig.
I den mån som det finns riktiga problem bakom fronten av alla oriktiga anklagelser menar jag alltså att det är saker som ganska lätt kan redas ut internt. Om nödvändigt skulle man kunna kalla in externt stöd. Detta vore ingen större grej. Om styrelsen är beredd att tänka om är jag, precis som tidigare, när som helst beredd att i så fall sätta igång en sådan process.
5. Vad har du i sak att säga om de centrala punkterna i den kritik som förts fram?
Kritiken är både diffus och i stora delar helt felaktig. Låt mig ändå försöka summera och bemöta det jag uppfattar som de centrala punkterna.
Distriktsstyrelsen talar om att bytesaffären Lövgärdet-Rannebergen inte skulle ha hanterats korrekt. Det är inte sant. Den interna processen i detta sköttes enligt konstens alla regler.
De talar om undanhållande av information efter valet. Det är nonsens. Styrelsen har varit välinformerad, precis som en styrelse ska vara, genom hela processen. I kommunstyrelsegruppen och fullmäktigegruppen har vi haft information, diskussion och beslut på precis det sätt som är brukligt inom vårt parti.
De talar om att det skulle ha inletts ett samarbete med Demokraterna mot styrelsens vilja. Det är fullständigt fel. Enhälliga beslut fattades i höstas av fullmäktigegruppen, med stöd från distriktsstyrelsen, om att rösta för en egen socialdemokratisk budget samt om att genomföra en valteknisk samverkan med Demokraterna.
Till detta ska läggas de mycket oklara anklagelserna om arbetsmiljöproblem. Kommunalråd gick nyligen ut i media i ett slags ”vittnesbörd” om detta. Är bilden korrekt?
Man ska alltid ta larm om arbetsmiljöproblem på fullaste allvar. Jag har varit fackligt engagerad i stora delar av mitt liv. Jag har mycket aktivt drivit frågor om ”det goda arbetet”. Jag vet vad detta handlar om.
Min enkla slutsats är att ”vittnesbörden” är snedvriden. Vad råden pratar om är inte i första hand några arbetsmiljöproblem. De pratar om de meningsskiljaktigheter och andra utmaningar som alltid uppkommer i alla former av politiskt arbete.
När jag startade som gruppledare – och därmed chef på arbetsplatsen – för ca tre år sedan var det lite av hela havet stormar. Det fanns ingen enhetlig socialdemokratisk politik. S-linjen var ett virrvarr av tyckande. Många partimedlemmar – det hade jag fått med mig – var missnöjda med just detta.
Precis för denna röra – och en icke-existerande S-identitet – hade partiet straffats av väljarna i valet 2014. Tappet från 29,4 till 22,4 procent var historiskt. När det gällde Västlänken och trängselskatten, viktiga huvudfrågor, var det just den stökiga och illa förklarade S-linjen som störde folk mest.
Väljarna i gemen hade, det visade även interna opinionsmätningar tidigt 2016, fullständigt tappat förtroendet för S som parti. Min bedömning var, det kan jag vara ärligt med nu, att om inget ordentligt gjordes var vi på väg mot ett valresultat klart under 15 procent 2018. Så såg trenden ut.
För mig var det i det läget helt nödvändigt att skapa ordning & reda i det politiska arbetet. Annars skulle vi inte ha någon chans. Jag lade massor av tid och energi på att bygga upp en fungerande struktur för budgetfrågorna, på att skapa rejäla mekanismer för internkoordinering i arbetsgruppen och förankring med övriga partiet samt på att systematiskt väva ihop en S-identitet.
Jag ville, helt enkelt, forma ett arbetssätt som gjorde det möjligt att steg för steg forma en stark och trovärdig S-politik för framtiden. Lägre ambitioner än så kunde jag inte ha.
Denna nyordning blev i flera avseenden riktigt framgångsrik:
– Efter att ha gjort två budgetar med våra rödgrönrosa koalitionspartners tog vi våren 2018, som brukligt är, fram en ren S-budget som vi kan vara stolta över. När jag i den processen – på en strategikonferens där både distriktsstyrelsen och fullmäktigegruppen var närvarande – ställde frågan i partiet om hur ”sossig” budgeten skulle vara blev svaret att den måste bli så ”sossig” som det bara gick.
– S-budgeten lade grunden för en S-valrörelse där valarbetarna jobbade med ett fantastiskt engagemang. Med en klar S-identitet som röd tråd växte entusiasmen och glädjen hela vägen.
– Stadssekreterarna, alltså de politiska tjänstemännen i S-arbetsgruppen, uppskattade att jobba i de nya formerna. När vi nu efter valet tvingades dra ner personalstyrkan ville samtliga absolut stanna kvar.
Jag skulle säga att samarbetet med kommunalråden också fungerade bra. Men jag kan också vara öppen med att vissa av dem i vissa lägen hade föredragit att slippa den gemensamma koordineringen för att i stället kunna köra ”egna race”. Det fanns en föreställning sedan gammalt om att kommunalråd skulle ha ”egna verkstäder” där de kunde forma sin egen politik utan att någon annan lade sig i.
Just i detta uppstod det en del friktion. Men det blev aldrig värre än så. Ja, det fanns vissa meningsskiljaktigheter kring arbetssättet. Men det fanns inte några uppenbara arbetsmiljöproblem.
I själva verket är det naturligtvis så att denna typ av utmaningar existerar i varje politisk gruppering i varje givet läge. Sådan är helt enkelt politiken. Som chef har man då ansvaret – när det inte helt och hållet går att komma överens – för att peka ut riktningen och att sätta ned foten.
Till detta ska även läggas de anklagelser om ”mörkning” som GP förde fram under helgen. I en drastiskt formulerad artikel görs det en sak av att jag inte fört info relaterad till frågan om valteknisk samverkan vidare från andra politiker till mitt eget parti. Det är en artikel som inte över huvud taget ger någon korrekt bild av vad som skett. Därför blir slutsatserna tyvärr helt felvisande.
Under förhandlingsspelet i höstas fanns det relativt stora inslag av desinformation och bluffande. Det var en ganska icke-konstruktiv miljö där det var nödvändigt att värdera sanningshalten i det som sades.
I min roll som gruppledare – och därmed operativt ansvarig – ingår naturligtvis att kontinuerligt värdera situationen och föra viktig och relevant information vidare till kommunfullmäktigegrupp och distriktsstyrelse. Det ligger i sakens natur att det då måste sållas i infoflödena.
Jag fick – i korta samtal med Josefsson och Bernmar samt i ett sent mail från den senare – indikationer på att det i 7-partikoalitionens uppgörelse om valteknisk samverkan skulle kunna finnas något inslag där S i begränsad utsträckning skulle kompenseras för den omfattande förlust av platser som denna i sig själv skulle resultera i.
Jag måste betona att jag har en helt annan bild av det korta möte som Josefsson hänvisar till i artikeln. Där framgick det inte över huvud taget att S skulle ”sitta i orubbat bo”.
Jag bad om uppföljande dokumentation – helst i form av en tydlig redogörelse för detaljerna i deras valtekniska samverkan. Någon sådan kom aldrig. Någon sådan har jag fortfarande inte sett.
Nu hävdar partivänner till mig, som jag förstår det, att de i något senare skede – alltså inte där och då – skulle ha tagit del av innehållet i något slags avtal utan att informera mig. Det låter mycket märkligt att något på det viset dyker upp långt i efterhand.
I och med att jag inte fick någon dokumentation kunde jag inte ta uppgifterna som seriöst menade. Hur skulle jag ha kunnat göra det?
En viktig faktor i detta var att 7-partikoalitionen inte i något annat avseende visat minsta tillstymmelse till generositet gentemot mitt parti. Tvärtom. De har i allt annat som de gjort säkerställt att utfallet för mitt parti blivit så dåligt som möjligt. Varför skulle de då plötsligt göra det nu?
Det var också så att de båda herrarna – Josefsson och Bernmar – hade starka incitament att försöka se till att det inte blev någon valteknisk samverkan mellan mitt parti och Demokraterna. Genom denna andra valtekniska samverkan skulle 7-partikoalitionen nämligen förlora merparten av de poster som de teoretiskt sett vunnit på sin första manöver.
Sammantaget gjorde jag bedömningen att det för mitt partis del inte fanns något trovärdigt i detta att hämta. Därmed förde jag inte heller informationen vidare.
Det relevanta som jag fick skriftligt var ett slarvigt formulerat och sent skickat mail från Bernmar – inte heller detta med någon stödjande dokumentation. Det säger bara att mitt parti ska få behålla två ordinarie platser i Nämnden för konsument- och medborgarservice. Det är den enda 7-nämnd som är aktuell. Budskapet när det gäller 9-nämnder är oklart. Bolagen nämns inte alls.
Artikelns huvudhypotes är att jag på något vis skulle ha ”lurat” mitt parti att arbeta fram en valteknisk samverkan med Demokraterna. Den hypotesen håller inte. Varför i hela fridens namn skulle jag ha velat göra det?
Detta var en svår och besvärlig process gentemot ett parti som vi varit skarp motståndare till i valrörelsen. Det är klart att det var känsligt. Det krävde en jätteinsats i tid och energi när det gällde både förhandling och förankring för att få en uppgörelse på plats. Om det hade funnits en enklare väg ut hade jag självfallet rekommenderat mitt parti att ta den vägen.
Totalt sett förlorade vi inom S 21 ordinarie platser och 17 ersättarplatser i nämnder och bolag på 7-partikoalitionens valtekniska samverkan. Där fanns alltså – vilket vissa nu inte verkar vilja låtsas om – ett stort och reellt minus.
Med hjälp av vår egen valtekniska samverkan med Demokraterna tog vi tillbaka 20 ordinarie platser och 4 ersättarplatser. Vi fick dessutom med oss socialdemokratiska ”superminoriteter” på områden som jobb, trafik, utbildning, social utveckling, miljö, besöksnäringen och allmännyttan. Detta blev alltså ett mycket viktigt verktyg för att stärka mitt parti i ”vardagsarbetet” i nämnder och bolag.
Utfallet blev gott. Men jag hade självfallet aldrig gett mig in på detta om det inte varit absolut nödvändigt. Jag hade inte ens kommit på tanken. Nej, jag är faktiskt inte korkad.
6. Har konflikten något att göra med ditt engagemang mot hedersförtryck och extremism?
Detta har blivit en känslig fråga. Icke desto mindre är den uppenbart relevant.
Det finns meningsskiljaktigheter mellan mig och delar av distriktsstyrelsen kring hur mycket man ska jobba med problemen kring hedersförtryck och extremism. Denna konfliktlinje har sedan minst ett halvår tillbaka varit en del av dynamiken, men jag vet inte hur stor inverkan den haft under de senaste veckorna. Ja, detta har haft betydelse. Men jag kan inte säga hur mycket.
I de diskussioner som jag fört med hela eller delar av styrelsen sedan i somras har en mindre grupp ledamöter haft ett skarpt fokus på just dessa frågor. Vi har säkert ägnat i storleksordningen 10–15 timmar åt ämnet. Denna grupp har varit mycket angelägen om att jag ska agera betydligt mindre aktivt – och t o m gå över till att bli nästintill passiv – i frågorna. Saken har hela tiden varit svår. I den interna kritiken mot mig har detta genomgående varit en dominerande punkt.
Samtidigt har samma grupp tydligt avstått från att ge mig offentligt stöd i frågorna. Jag har – vilket ganska många debattörer konstaterat – uppfattats som nästan ensam i partiet i mina ställningstaganden mot hedersförtryck och extremism. Kommunalrådet Marina Johansson har varit ett undantag.
Sammantaget kan jag därmed inte avfärda att distriktsstyrelsens agerande skulle kunna ha något med dessa frågor att göra. En rimlig bedömning är att det på något vis spelat in. Men jag kan inte heller säga att detta nu på sistone har varit en avgörande eller stor grej. Jag vet helt enkelt inte.
7. Hur kan du, med tanke på kritiken, tro att du skulle kunna få förnyat förtroende?
I grunden är det alltså så att kritiken i allt väsentligt är tveksam eller direkt felaktig. När partivännerna har hunnit med att sätta sig in i hela situationen tror jag att detta kommer att få avgörande betydelse. Oriktiga anklagelser finns det ingen vettig människa som gillar.
Sedan är det också så att jag – genom massor av stöd och support i olika former – upplever att jag har ett brett och starkt stöd inom partiet. På kongressen är det partiet i sin helhet, inte en liten gruppering i och kring distriktsstyrelsen, som bestämmer.
8. Om du skulle sitta kvar – hur ska du i så fall läka ihop partiet igen?
Det skulle behöva bli en process i flera steg. Den skulle kräva aktivt och pragmatiskt arbete, men är fullt genomförbar.
Till att börja med skulle ett förnyat förtroende från kongressen – kopplat till förnyelseagendan – bli en mycket stark signal om i vilken riktning partiet önskar gå. Därmed har högsta instans sagt sitt. Det naturliga är att en så tung markering snabbt fortplantas i organisationen.
Vidare ligger nästa ordinarie kongress redan i början av april. Detta är utmärkt timing. Där ska bl a distriktsstyrelsen och valkommittén ombildas. Det har stor betydelse för partiets strategiska och personella färdriktning. Att Anna Johansson lämnar som styrelseordförande blir i sig en stor omställning. Därmed skulle dynamiken omgående kunna vändas till det bättre. En grundlig nystart skulle ligga mycket nära till hands.
När det gäller fullmäktigegruppen är jag övertygad om att det går att konstruktivt arbeta framåt när den senaste veckans agiterade stämning börjat lägga sig. Det som händer i ett kraftigt drev, som vi nu har sett, behöver inte alls vara kvar när man återgår till det normala. Jag har redan gjort klart att jag för egen del är beredd att starta från scratch den 4 mars om jag skulle vinna den 3 mars.
Det finns alltså en positiv väg framåt. Om jag får förnyat förtroende av kongressen kommer jag omedelbart att lyfta den nysatsning som krävs för att kunna repa mod och sikta mot framtiden.
9. Hur ser den parlamentariska situationen egentligen ut – är det inte bara att ta över makten?
Hur vi inom S ska orientera oss i förhållande till övriga partier är en mycket viktig fråga.
För att förstå dynamiken måste man framför allt ha med sig en fundamental aspekt av valresultatet: att väljarna tog ett steg åt höger.
Vad som gäller i kommunfullmäktige, för stora och principiellt viktiga ärenden, är att en mitten-högermajoritet (M, L, KD, C, D och SD) dominerar över en mitten-vänsterminoritet (S, V, MP och Fi). 45 mandat till höger står mot 36 mandat till vänster. I kommunstyrelsen, för det stadenövergripande dagliga arbetet, står 7 platser till höger mot 6 platser till vänster.
Precis som på det nationella planet har vi inom S i Göteborg att förhålla oss till en parlamentarisk situation där högern har övertaget. Hur gör man det?
Vissa kommentatorer – inom och utanför partiet – talar svepande om att det skulle vara en lösning att gå tillbaka in i den tidigare koalitionen med V, MP och Fi. De föreställer sig t o m att en sådan konstellation skulle kunna ta över makten från den lövtunna Allians som nu styr med endast 24 av 81 mandat i fullmäktige. Vid första anblick kan resonemanget verka tilltalande.
Tyvärr håller det inte särskilt väl för ordentlig granskning. Det finns åtminstone fem tydliga problem med en manöver av det slaget:
– Det är inte alls säkert att en sådan koalition skulle kunna ta över makten. Prognoserna pekar snarare i rakt motsatt riktning. Det finns en stor risk för att detta skulle föra Demokraterna i armarna på Alliansen. Demokraterna och Alliansen har så långt haft svårt att komma överens. Men inför hotet om ett maktövertagande från vänster skulle de sannolikt kunna arbeta fram ett arrangemang som åtminstone gör det möjligt för Demokraterna att rösta på Alliansens budget. Därmed skulle Alliansen, även med en rödgrönrosa koalition, sitta kvar.
– Om vi inom S gick in i en sådan koalition och sedan, enligt en rimlig prognos, misslyckades med att ta över makten skulle vi av allt att döma vara helt utestängda från styret under resten av mandatperioden. Vi skulle nog få tillgång till ett antal presidieposter. Men möjligheterna till skarp makt skulle vi skjuta ifrån oss. I nuläget finns det flera intressanta möjligheter att jobba med för att inom något år, med något slags blocköverskridande lösning, ta över efter ett svagt och underpresterande Alliansstyre. Från en fastlåst vänstersida skulle det i realiteten vara omöjligt att söka sådana vägar framåt.
– Om en rödgrönrosa koalition, mot svåra odds, ändå lyckades ordna ett maktövertagande skulle ett sådant styre bli synnerligen svagt. Vardagen skulle handla om att mot en solid högermajoritet förlora en strid ström av omröstningar. SD skulle kunna få ett mycket besvärande inflytande. Det var svårt att styra i minoritet under förra mandatperioden. Nu skulle det bli betydligt svårare än så.
– Om vi låste fast oss i en rödgrönrosa koalition, oberoende av om en sådan tog makten eller inte, skulle vi omgående få svårigheter med att upprätthålla en tydlig S-identitet. S-politiken skulle återigen blandas upp av starka influenser från V, MP och Fi. Särskilt om koalitionen, vilket är sannolikt, stannade i opposition skulle detta kunna få allvarliga konsekvenser för vårt parti. Vi skulle gå till val nästa gång efter en mandatperiod där vi varit diffust rödgrönrosa i en rätt så tunn oppositionsroll.
– Med en rödgrönrosa koalition i Göteborg skulle vi även skapa en diskrepans till hur partiet agerar på det nationella planet. Den S-ledda regeringen, med stöd i mitten, skulle köra ett annat race än vad som vore fallet i Göteborg. En sådan uppdelning skulle kunna hanteras, men vore långtifrån optimal.
Jag vill inte helt utesluta en koalition med de rödgrönrosa. Det kommer, givet alla de svårigheter som det svaga Alliansstyret står inför, säkert att hända mycket under mandatperioden. Därför gäller det att vara flexibel och öppen för att gripa tag i intressanta möjligheter när de dyker upp.
Men för närvarande gör jag bedömningen att en sådan koalition vore fel drag att göra. Det är också den värdering som partiet genom en rad avgöranden har landat i fram till nu. Såväl fullmäktigegruppen som distriktsstyrelsen ställde sig steg för steg i höstas bakom den linje som vi nu gemensamt följer. Allt har hanterats i den ordning som är bruklig inom vårt parti.
Men om man lägger den rödgrönrosa koalitionstanken åt sidan – hur gör vi då för att se till att vi inom S blir en tung kraft i Göteborgspolitiken även under denna mandatperiod.
Processen är alltså i högsta grad igång. Över ett par månader har vi byggt ett arbetssätt för oppositionsrollen som på flera vis kan ge riktigt goda resultat.
För det första har vi stärkt de gemensamma krafterna genom en ny och intensiv informations- och mötesstruktur där alla S-gruppledare i nämnder och styrelser är aktivt involverade.
För det andra är vi alltså, tack vare den valtekniska samverkan med Demokraterna, skaffat oss ”superminoriteter” – 3 av 9 platser eller 2 av 7 platser – i nämnder och bolag som svarar för avgörande områden: jobb, trafik, utbildning, social utveckling, miljö, besöksnäringen, allmännyttan.
För det tredje har vi, utifrån dessa förutsättningar, snabbt utvecklat en generell hållning där vi både konstruktivt och effektivt samarbetar med alla andra partier utom SD. Vi har via sådana samarbeten redan fått med oss ett flertal viktiga beslut i nämnder och styrelser. Oftast har vi i detta haft stöd vänsterut. Det är fullt logiskt. Ibland har vi också byggt support i mitten och till höger.
På det stora hela taget vill jag nog påstå att mycket ser lovande ut. Det är självfallet inte bra att behöva jobba i opposition. Men vi finns i en oppositionsroll där vi har ett högst reellt inflytande och där det inte alls är säkert att sittande styre håller mandatperioden ut. Om vi gör det offensiva och positiva fotarbete som vi behöver göra finns det massor av möjligheter att ta tillvara.
10. Vad tycker du om att det dykt upp en del rasistiska troll i dina och andras flöden?
Min ståndpunkt är både självklar och glasklar:
Jag tar kraftfullt avstånd från alla former av rasism. Jag vill absolut inte se några rasistiska tendenser i debatten och avvisar mycket bestämt alla former av stöd eller medhåll från sådant håll.
Budskapet till alla rasistiska troll är väldigt enkelt: Håll er borta – på väldigt långt avstånd! Ni ska över huvud taget inte ha något med mig eller någon av mina partivänner att göra.
Frågan har aktualiserats på ett par sätt.
För det första fick jag förra veckan höra att det förekommit hot, hat och trakasserier mot partivänner i Göteborg. Det har bl a gjorts med rasistiska förtecken. Jag markerade då snabbt. Det är fullständigt oacceptabelt! Det spelar ingen som helst roll var man står i turbulensen: ingen ska utsättas för detta!
För det andra har vi de rasistiska troll på nätet som ibland dyker upp även i mina flöden. De har självfallet ingenting med min politik att göra. Tvärtom står de för raka motsatsen till det jag står för. Och jag vill inte under några omständigheter ha dem där. Min skarpa uppmaning är, som sagt, att de ska dra åt skogen.
Vad trollen vill göra är ofta att med rasistiska under- eller övertoner driver en agenda mot i första hand islamistisk extremism. Detta är fullständigt horribelt.
Att kritisera extremism – och då alla former av extremism – är nyttigt och viktigt. Men det får aldrig – aldrig någonsin – ske från rasistiska utgångspunkter. Då blir det helt fel och helt förkastligt. Demokratin förlorar stort. All kritik måste utgå från ett tydligt och otvetydigt avståndstagande från rasism och främlingsfientlighet.
Så återigen: Jag säger blankt nej till rasism! Punkt.
