Att pressa till tystnad

Jag säger blankt nej till alla former av extremism. Inte minst har jag varit glasklar med att aktiviteter och verksamheter som riskerar att strida mot grundläggande demokratiska principer aldrig ska ges någon plats i Göteborgs Stad.

Vid tre tillfällen det senaste halvåret har förvaltningar inom staden sagt nej till att stödja arrangemang som ensidigt skulle dominerats av representanter för Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK). Det har rört sig om samtal efter visningar av filmen ”Burka Songs 2.0”, vilken i sig inte är något problem, samt om en heldag på temat ”antirasistisk hiv-prevention”.

Stadens hållning reflekteras bl a i social resursförvaltnings nej till heldagen. Där konstateras att MMRK-medlemmen Doubakil, med maken Sabuni, ”är kontroversiella föreläsare och konsulter. Flera debattörer, terroristexperter och polis menar att de kan associeras till muslimska brödraskapet, extremistiska personer och odemokratiska organisationer.” Och vidare: ”Göteborgs Stad ska inte samarbeta med verksamheter som vi inte kan vara säkra på ställer sig bakom demokrati och mänskliga rättigheter.”

Jag har välkomnat agerandet från de olika förvaltningarna. Jag har, i linje med de bedömningar som då gjorts samt med stöd även från annan expertis, beskrivit MMRK-medlemmarna Doubakil och Abdullahi som extrema röster som i andra sammanhang bjudit in och försvarat terrorister. Jag har också noterat att MMRK:s påstådda försvar av rättigheter regelbundet går över i ett aktivt försvar av terrorister och deras agerande. Mitt syfte har varit att, i relativt komplexa frågor, klargöra min ingång och vad allt detta handlar om.

Två exempel på att MMRK bjudit in terrorister beskrivs bl a i en DN-artikel från i våras: ”MMRK är en organisation som försvarar muslimers rättigheter – och som även anklagas för att försvara terrorister. 2010 bjöd MMRK in den terrordömde imamen Ali Berzengi som talare. Även Munir Awad, som strax därpå skulle gripas och dömas till tolv års fängelse för att ha planerat ett attentat mot Jyllands-Postens redaktion i Köpenhamn, bjöds in till samma seminarium.”

MMRK har, enligt terroristforskarna Ranstorp och Hyllengren vid Försvarshögskolan, varit medarrangör för möten där organisationen Cage UK varit representerad. Forskarna noterar, i ett Expresseninlägg från 2014, att det finns ”ett omfattande antal kontakter och stöd mellan Cage UK och anklagade terrorister och hatpredikanter” samt att organisationen kan ”beskrivas som en islamistisk gruppering som inte missar en möjlighet att rycka ut till terroristers försvar”. Vidare konstaterar de att Cage UK i samverkan med MMRK, innan Awad greps och dömdes för det planerade attentatet mot Jyllands-Posten, skrev ”en vitbok som förklarade hans gunst”.

Tittar man närmare på debattinlägg där Doubakil och Abdullahi varit involverade har de ett förhållningssätt som innebär att svenska islamistiska terroristers illdåd och farlighet okritiskt spelas ner samtidigt som vikten av att främja sådana terroristers intressen och rättigheter spelas upp. De prövade ett tag att driva tesen – som nästan ingen annan betraktade som vettig och som i realiteten visat sig helt ohållbar – att återvändande IS-terrorister nog inte skulle ses som någon risk i det svenska samhället. Vad nästan alla andra benämner ”terrorister” har förskönande beskrivits som ”politiserade svenska muslimer som strider utomlands”. Vad nästan alla andra betraktar som objektivt, rimligt och nödvändigt anti-terrorismarbete försöker de avfärda med hisnande anklagelser om ”raslagar” och ”angiverisamhälle”. I mer övergripande analyser finns en benägenhet att lägga ansvaret för existerande terrorism på USA och delvis Europa snarare än på terroristorganisationerna själva.

Mot denna bakgrund har vi nu hamnat i ett läge där jag hotas med stämning.

Tidigare i år polisanmälde Doubakil och Abdullahi mig för förtal. Det ledde absolut ingenstans. Polis och åklagare såg över huvud taget ingen anledning att gå vidare med grundlösa påståenden.

Nu vill kvinnorna försöka längs ett annat spår. Denna gång hotar de med att själva, utan något som helst stöd från polis eller åklagare, stämma mig för ”förtal med hatbrottsmotiv” vid Göteborgs Tingsrätt.

Innan de lämnar in en egenkonstruerad stämning, enligt angiven plan på måndag, vill de ge mig möjligheten att undvika processen genom att ta bort de inlägg på min blogg där de ”beskrivs i negativa ordalag” och samtidigt publicera något slags ursäkt.

Till detta upplägg har de fogat en mediastrategi. Hotet om stämning mailades till mig i måndags. Tisdag förmiddag ringde tidningen ETC till min pressekreterare och ville veta vad jag tyckte om stämningen. Innan jag hunnit kommentera, bara en stund senare, ändrade sig journalisten tvärt och önskade återkomma i frågan nu på måndag.

Jag tänkte att jag skulle klargöra hur jag ser på detta. Och det är verkligen inte svårt. Hotet och anklagelserna är fullständigt orimliga. Det är naturligtvis helt uteslutet att jag skulle ta bort eller ta tillbaka något. Jag står självfallet för allt jag sagt och gjort. Vill de, alltså utan något som helst stöd från polis eller åklagare, ta detta till rätten så får vi helt enkelt ses i rätten.

Jag tror i själva verket att processen kan bli nyttig. Inte minst är det bra att en bredare publik får se hur de faktiskt jobbar. Det här med att attackera meningsmotståndare – inte sällan genom att gravt felaktigt stämpla som ”rasist”, ”islamofob” eller ”kulturfiende” samt sedan gå vidare med andra former av press och påtryckningar – är inte helt ovanligt för de kretsar där de båda rör sig.

I en färsk rapport för Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB), ”Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext – ideologisk kontinuitet eller förändring?”, ägnas ett avsnitt åt de strategier som vissa islamistiska aktivister använder för att ”försöka tysta kontrahenter”. Att utan rimlig grund stämpla som ”rasist” och ”islamofob” är en rutinmanöver. Gång på gång vävs detta in i svartmålningskampanjer för att förhindra att meningsmotståndare framträder eller uttalar sig i offentligheten.

Jag har i min position inga svårigheter att stå emot. Problemet är, som rapporten konstaterar, att det finns personer i andra positioner som varken har resurser eller realistiska möjligheter att göra det. Även en falsk ”rasist”- eller ”islamofob”-stämpel skulle skada dem så mycket att de inför det hotet tvingas dra sig tillbaka och avstå från att lufta helt korrekt kritik. De pressas i realiteten till tystnad.

I rapporten citeras, som ett exempel på hur det kan gå till, en kort redogörelse från en person som jobbat med mångfaldsfrågor:

””För några år sedan deltog jag som inbjuden på en konferens i en svensk förort där det också deltog en tjänsteman från dåvarande Integrationsverket. Vi hade flera ämnen på bordet, bland annat religion. En av de inbjudna islamiska ledarna reste sig plötsligt upp och sa inför de tvåhundra närvarande i publiken: ”om islamiska lagar kolliderar med svensk lagstiftning följer jag de islamiska”. Tjänstemannen var tyst. Efteråt frågade jag varför han var tyst när svensk lagstiftning utmanades inför så stor publik. ’Jag har inte råd att bli anklagad för att vara rasist’”, var hans korta svar.”

Vi behöver en bredare diskussion om alla former av extremism i den svenska samhällsdebatten. Den diskussionen behöver även inkludera den islamistiska extremismen. För att utvecklingen inte ska gå åt helt fel håll, exempelvis genom de parallella strukturer som nu skapas i vissa förorter i våra större städer, måste arbetet mot extremism trappas upp på bred front.

Jag hoppas att denna process, om kvinnorna faktiskt väljer att göra verklighet av sitt hot, kan bidra till att exponera ett inte sällan både cyniskt och smutsigt spel. Då skulle en rättslig attack som nu kan framstå som rätt så löjeväckande kanske ändå kunna göra någon nytta. Vi behöver mer ljus åt detta håll. Betydligt mer.